Tyst näst sista kväll 2013, nya år, de fyller mig alltid med ångest. Allt som börjar om igen, allt som tar slut. Alla drömmar som måste slockna. Alla förhoppningar som brann kantrar mot den lodräta vägg som närmar sig. Jag önskar att jag kunde brinna som en fackla i mörkret. Vara trädets grenar som skyddar en stormig natt. Breda ut min kropp som en vagga. Ett hem och en trygghet.
2014, du anar inte vad jag undrar vad du bär med dig. Det enda jag vet är att jag ska börja dig med att bygga bo på en ny plats. Och att jag har barriärer att ta mig över. Värk att ta mig förbi. Minnen som aldrig kommer dö men heller aldrig leva, att binda med röda band i hjärtats famn. Och jag ska ge mig ut på jakt efter den där känslan igen. Känslan av liv, av lycka. Jag vet att den finns nu. Jag har känt den. Jag har känt hur det känns att vara. Levande.
