Till flickan med guldhår

Det känns konstigt när jag tänker på att jag aldrig har träffat dig - för det känns som att jag har träffat dig. Att vi skulle vara vänner. Från första gången jag läste dina ord, dina tankar, din klokhet på den där sidan med det något knasiga ordet sockerdricka så har jag sett något stort i dig. Jag har fått följa ett hjärta och en själ fylld med godhet och värme. Jag har fått följa en ungdom med ett moget tankesätt fyllt med visdom. Vi har någon gång delat med oss till varandra av det jobbiga i våra liv. När det har känts som att mörkret aldrig aldrig aldrig skulle kunna skingras. Nu står mörkret vakt runt dig, runt varje del av din kropp, din själ och ditt hjärta. Jag önskar att jag kunde fara till dig och ge det där mörkret en redig omgång, att jag kunde hitta en väg in igenom det där mörkret. Vandra in där med ett knippe ljus och stanna där en stund, vara en sköld mellan dig och det ondskefulla. Jag ser inte mig själv som särskilt stark men ändå så vet jag att jag är väldigt stark. Och jag vet att det är detsamma med dig. Och du har ett ljus i dig, ett ljus som kan lysa upp alla mörker. Även om det kanske låter som en lögn för dig nu, så tror jag att jag vet att det är så. Försök, bara försök att bege dig ut. Att bege dig ut till en lugn och rofylld plats. En plats där man kan andas. En plats där man kan se jordens under. En plats där man fortfarande kan gråta av den djupaste förtvivlan och vilja försvinna med den starkaste viljan - men samtidigt se allt det där andra. Kanske vakna upp, riva ner litet av det mörkret, minnas det som har varit fint i ens liv. Kärleken, resorna, människorna, de där ensamma ögonblicken med naturen. Jag hoppas att du finner ett ljus. Att du inte slutar att leta. Inte försvinner.

Och jag saknar något

Jag saknar något. Kanske är det dig. Beger mig ut när aftonfåglarna sjunger och hundkexen lämnar skuggor mot betongväggarna. Vandrar stilla och långsamt. Försöker ta in omvärlden som substitut. Kommer att tänka på den där lilla lilla fågeln som jag träffade tidigare under dagen när jag vandrade hem från affären. Den där lilla lilla fågeln som satt på trottoarkanten längst ut mot vägen. Den tittade på mig och jag tittade på den. Kort därefter kommer en bil emot oss, den lilla lilla fågeln tar då några små vingrörelser och sätter sig ungefär mitt på vägen och i nästa stund är bilen där. Jag vill skrika nej, kasta mig ut i vägen och rädda fågeln men när bilen snabbt avlägsnat sig står jag bara där och ser ut mot fågelns kropp nu fastnaglad mot asfalten. Jag börjar nästan gråta.


Vandrar nere längs vågorna. Solen som sänkt sig över dem bländar. Jag sätter mig på den där bänken som du och jag satt på en dag för litet mer än ett år sedan nu. Och jag saknar något. Kanske är det dig.

Like in Hamburg song

I don't wanna be adored
Don't wanna be first in line
Or make myself heard
I'd like to bring a little light
To shine a light on your life
To make you feel loved

No, don't wanna be the only one you know
I wanna be the place you call home

I lay myself down
To make it so, but you don't want to know
I give much more
Than I'd ever ask for

Will you see me in the end
Or is it just a waste of time
Trying to be your friend
Just shine, shine, shine
Shine a little light
Shine a light on my life
Warm me up again

Fool, I wonder if you know yourself at all
You know that it could be so simple

I lay myself down
To make it so, but you don't want to know
You take much more
Than I'd ever ask for

Say a word or two to brighten my day
Do you think that you could see your way

To lay yourself down
And make it so, but you don't want to know
You take much more
Than I'd ever ask for

En gång i mitt liv

När jag var en liten blond tös med två hästsvansar med rosett, klädd i den allra sötaste klänningen i rosa och vitt med spets och bar små vita strumpor med spetskant upptill. 

På bilden längst upp till vänster är alltså en liten Jenny - en liten Jenny i sin mamma Carinas famn. Framför mamma Carina sitter mormor Gunnel och intill mormor Gunnel längst ut till höger sitter gammelmormor Jenny. Fyra generationer således. Nu finns bara jag och mamma kvar av oss.

Omklätt

Idag tog jag vägen upp till Lyviksberget och Rusta. Jag var ute efter vaxduk i metervara för att omkläda min köks-soffa plus mina fyra stolar med. Träffade på en Niklas ifrån högstadietiden däruppe, det var väldigt trevligt. Han hjälpte mig med beskäring och allt. Sedan så kilade jag nedför berget och åter hem till mitt berg för att avlägsna det vackra men mycket olämpliga svartblommiga tyget som katterna gjort om till "katthårstyg". Jag tror att det blev ganska så bra - och nu behöver jag inte oroa mig över kaskader av katthår på dynorna i alla fall!

Jag har funnit mitt motto

Det där med att ha ett motto. Jag har aldrig direkt haft något sådant. Eller ja, det skulle väl vara det med att behandla sin omvärld med respekt. Och då syftar jag på allt ifrån människor, djur och natur till byggnader. Började hur som helst att fundera på det där här i aftonen. Och så tänkte jag att från och med denna kväll så ska mitt motto utöver det med att behandla sin omvärld med respekt vara att jag ska se till att sprida litet kärlek och värme till världen varje dag. För tänk en sådan fin och lättskänkt gåva kärleken är. Ett hej, ett vänligt ord, ett leènde, en kram, en blick, en vänlig handling, att gosa med sitt husdjur, att skriva några vackra rader och ge till någon. Det är ju så enkelt - egentligen så himla enkelt att sprida litet värme och glädje till en annan själs hjärta. Det ska vara mitt motto.
Härifrån till evigheten.

Vad har eventuella läsare för motton? Vore fint att få ta del av dem :)

Och en halvtimme senare...

Popcorn. 

Före:

Efter:

(Det var inte jag - Det var den lille vännen i magen;)

Sommarkväll

Sol över staden ikväll. Snedskuggor, blomsterskuggor, en stilla gunga, t-shirtbarnen, de vita tunna molnen på den ljust blå himlen. Måsarnas skränande som föds vid Kasttjärnen och söker sig ut över gator och torg, genom lövverk och över hustak. En förbipasserandes blick som får mig att tänka på dig. Ett tråcklande samtal med min broder, det handlar om ansvar. Det handlar om att leva som en fattiglapp. Och solen lik en ädelsten över stationbyggnadens skuggade kropp och överallt runtom människorna. Kärleksparen på bänkarna, cyklisterna, restauranggästerna vid uteserveringarna, systembolagetpåsarna klirrande i de ungas händer. Bilar som rullar på i sin strida ström. Småstenarna på kullerstensgatorna. Och Så Den Lilla Flugan invid mig på en bänk och alldeles snart ännu en. Stillhet och rörelse och ett ljummet sorl omkransande betongsilhuetterna, dungarna av träd och allt det där andra. En sommarhymn genom vår stad ikväll.

Älsklingarna

 

Jag är så glad att ha dessa två underbara katter i min familj.
Jetaime Lady & Bosse.

And so it is

jag har inte ropat förtvivlat efter orden
men jag har väntat och längtat
och jag vill vidare nu -
förbi fullpackade flyttsläp
svarta penseldrag
tyger till kuddfodral
svullna fötter
och den stora smärtan -
jag vill landa i mitt nya liv
jag vill känna land under mina fötter

land och trygghet

Folkdans

Hur vackert är inte det?

Hör mig

det är synd om de som inte kan prata ut
och det är synd om de som aldrig får några svar
det är synd om de som flyr och tror att de ska lyckas med det
och det är synd om de som förtvivlat står övergivna kvar
det är synd om de som bär en kropp tung av undangömt
och det är synd om de som ensamma får ta itu med
det är synd om oss darling
och det blir inte bättre såhär