Jag skrev att det nog var bra till en vän. Nu känns det inte alls bra. Nu känns det tungt och trött och ensamt. I magen akrobatiserar filuren. Jag funderar allt oftare på när han eller hon ska låta sitt första skrik ljuda på jorden. Det är jobbigt att inte veta precis när. Kanske om en vecka, kanske om två, kanske om fem. Jag tycker inte om att inte veta. Imorgon ska jag på föräldragrupp/infoträff, 08.30-16.00. Just nu känner jag mig absolut inte upplagd för en heldag på lasarettet, hur kan de behöva informera så länge, eller ska man sitta och diskutera, ställa frågor? Hoppas Inte det.
I luften bor känslan av höst även om det bara häromdagen var riktigt varmt. Kanske badade jag för sista gången i år i Skuthamn i fredags. Den känns litet vemodig, den tanken. Men samtidigt känns inte tanken på höga jackkragar, sjalar, mössor och varmare skor fel. Inte heller tanken på rödorange och gyllene löv som cirklar runt genom luften, eller sådant som klara kyliga dagar och frostbetäckta växter eller imma när man andas.
Ännu står i alla fall balkongdörren min mer eller mindre öppen dagarna i ända och ännu går jag ut på min balkong varje kväll eller natt och slår mig ner i en utav stolarna, med barfotafötter, kortärmat och kjol. Och det är så skönt att sitta där i det svala mörkret, spana ut mot de nedsläckta samt de lampupplysta fönstergluggarna på huset mittemot. Att inte frysa och att inte svettas. Bara känna att det är en alldeles lagom och skön temperatur.
