Tankens vidunderliga gap sänker sina tänder i himmelens tak
läppjar saften ur solens varma glödande kärl
Gnistrar kring i universums ogreppbarhet, utmynnar flödande
som solkatter i dina ögon
-
Stundens sötma stiger i vårgläntans famn
bägaren längtar efter att få svämma över
vi forsar ut över skogens ängar
som aftonens vackraste änglar
Smakar sommarhettan vid klipporna i skogen
inpräntar minnesbilder som fastnar utan fotominne
på ensamma näthinnor, fastnar på hud som saknat,
hud som fötts på nytt
Under spirande löv med känsliga fingertoppar, en nyvaken eufori
i hjärtslagen som bultar tydligt med vinden upp till himlen
som lägger sig till vila i den gripande solen
insuper de fångande ögonblicken mellan ögonpar
förlorade i solkattsblickar, ordkonstsmicker
I ögonen på betraktaren mittemot
är en lockande himmelsvy att förgylla känslor i -
så tillåt mig att drunkna i en stunds glömska
i en sista känsla av att till slut få röra himlen
att hålla en skatt i mina livströtta händer
Dikt av mig och Kalle från maj 09. Vi var på en äng en somrig majdag nere vid Lärjeåns dalgång i Rannebergen. Den och de majdagarna är några av de vackraste dagar någonsin.
(första stycket är Kalles ord, han är en superb poet).
