Imorse vaknade jag förbluffad över att inte ha blivit väckt av Ladys hjärtskärande skrik utanför min dörr. Själva grejen är den att jag sedan några dagar tillbaka inte längre låter mina älsklingar sova hos mig. Åh så skönt tänkte jag först, kanske har hon äntligen blivit litet van vid detta nya men jag tyckte ändå att det hela var mycket konstigt. I dörren ut till hallen mötte Bosse upp, men ingen Lady. Jag kilade in i vardagsrummet, ingen Lady där och inte heller i köket. Så traskade jag fram till balkongdörren och kikade ut och där på en stol låg min lilla flicka. Och där hade hon fått hålla till hela denna ruskiga natt. Jag kände mig som världens elakaste, öppnade fort dörren varpå Lady såg upp nyvaket och förvirrat. Och så skrek hon till så där hjärtskärande som skulle hon säga
hur kunde du lämna mig härute, ensam hela natten, tycker du inte om mig längre. Jag tog upp henne i min famn och kramade och pussade en massa på henne tills hon fick nog. Men då verkade hon i alla fall glad igen. Min lilla LadyLi.
