Jag saknar något. Kanske är det dig. Beger mig ut när aftonfåglarna sjunger och hundkexen lämnar skuggor mot betongväggarna. Vandrar stilla och långsamt. Försöker ta in omvärlden som substitut. Kommer att tänka på den där lilla lilla fågeln som jag träffade tidigare under dagen när jag vandrade hem från affären. Den där lilla lilla fågeln som satt på trottoarkanten längst ut mot vägen. Den tittade på mig och jag tittade på den. Kort därefter kommer en bil emot oss, den lilla lilla fågeln tar då några små vingrörelser och sätter sig ungefär mitt på vägen och i nästa stund är bilen där. Jag vill skrika nej, kasta mig ut i vägen och rädda fågeln men när bilen snabbt avlägsnat sig står jag bara där och ser ut mot fågelns kropp nu fastnaglad mot asfalten. Jag börjar nästan gråta.
Vandrar nere längs vågorna. Solen som sänkt sig över dem bländar. Jag sätter mig på den där bänken som du och jag satt på en dag för litet mer än ett år sedan nu. Och jag saknar något. Kanske är det dig.
