Mitt hjärtas tjuv

Tusentals gånger kommer jag att tyda dessa dina stavelser och de kommer att pränta sig in som en tatuering i min hjärnbalk. Att tro att man betyder något för någon är att förråda sig själv. Jag ser mig om och jag ser hur vi skrattat men jag förstår inte längre varför.
Döda mig mitt hjärtas tjuv. Döda mig nu.
Mitt hjärta är till sist förlorat.

Kuliss

Björkförgreningens fylliga vener avtecknade mot himlens skymningskant. Det klara rödtonade ljuset som falnar och bildar en aura utmed bergens linjer. När jag öppnar mina läppar ångar små vita moln mot den molnfria rymden. Alltid finns det moln.

"Somewhere only we know"

I walked across an empty land I knew the pathway like the back of my hand I felt the earth beneath my feet Sat by the river and it made me complete Oh simple thing, where have you gone? I'm getting old and I need something to rely on So tell me when you're gonna let me in I'm getting tired and I need somewhere to begin I came across a fallen tree I felt the branches of it looking at me Is this the place we used to love? Is this the place that I've been dreaming of? Oh simple thing, where have you gone? I'm getting old and I need something to rely on So tell me when you're gonna let me in I'm getting tired and I need somewhere to begin And if you have a minute, why don't we go Talk about it somewhere only we know? This could be the end of everything So why don't we go somewhere only we know? Somewhere only we know Oh simple thing, where have you gone? I'm getting old and I need something to rely on So tell me when you're gonna let me in I'm getting tired and I need somewhere to begin And if you have a minute, why don't we go Talk about it somewhere only we know? This could be the end of everything So why don't we go? So why don't we go? Oh, this could be the end of everything So why don't we go somewhere only we know? Somewhere only we know Somewhere only we know Keane

Att drömma istället för att göra

Ikväll när jag vandrade upp genom stadens centrum välkomnades jag av ljuva jazztoner från Gallerians Restaurang. Ett varmt ljus föll ut över den kylslagna storgatan och jag tänkte mig hur små ljuslågor glimrade på borden och jag önskade så att jag hade suttit därinne med jazz i öronen och den glimrande lilla ljuslågan framför ögonen. Men det gjorde jag ju uppenbarligen inte, så varför gör jag då aldrig något? Det finns egentligen så många möjligheter, jazzklubben, filmklubben, fotoklubben, körer, mysiga cafeèr och restauranger med kvällsöppet. Ett problem är förstås avsaknaden av vänner i staden, men själva akilleshälen är nog ändå hur jag alltid drömmer istället för att uppleva drömmarna jag drömmer. Jag lever mitt liv i det förflutna eller i framtid. Det är som om nuet inte omfattar mig, som att jag lever mitt liv i en parallell värld. I ett kosmos där världsbilden är uppbyggd på igår och imorgon. Inte undra på att livet alltid tycks glida ur mina händer. Livskvalitet är inte att sitta ensam hemma i en morgonrock varje kväll och drömma om det som var eller om "en vacker dag". Livskvalitet är att följa sitt hjärtas lust och önskan så mycket som det bara är möjligt. Jag skulle sannerligen behöva lite mer av det där kallat jävlaranamma.

Att vandra genom vinter med drömmar om sommar

att känna sommaren inuti handflatan och utefter fingrarna där man sveper som vinden genom ängarna, faller ner till jorden och ser på himlen och blomstrens soldränkta kronblad, stilla, behagfullt vaggande eller vilt vajande

För dig

fäller ihop mina vingar

kanske glöms jag snart
smälter undan med vintern
ett besvär som dör i vår

Svik mig aldrig igen

min himmel gråter idag
fylliga tunga tårar som faller
vidare utmed mina kinder
syster kommer snart
om jag fick ångra mig idag
skulle jag säga att jag inte orkar

jag önskar det fanns en kropp utom min
ett skyddande hölje, min älskling
själv vill jag vara men inte ensam

du spräcker stjärnorna mot marken (hatar du mig)

inget av det jag önskat har givits
jag önskar det fanns en närhet
en närhet till mitt hjärta
en älsklings ömma värme

Det värker men jag mår nog bra

stopp i alla timglas
tygbitar över varje stolsrygg
alltid blommande klänningskroppar i högar
rivsår som tatueringar över händer ben bröst och armar
från kattbarn som får spatt av allt som rör sig
trött men sömnlös
mina tankar bildar berättelser
sedan lyser till slut morgonsolen ändå in över granntaket

"Lilla Fröken Hemlighet"

Att skrida fram över jorden som en annan Mona Lisa.

Att bita i det sura äpplet

Vi kan inte göra ogjort. Jag biter i det sura äpplet och önskar att du kunde dela mina tuggor. Somliga av livets ting och händelser kan inte stängas in bakom en dörr. Ibland kan man inte bara vrida om nyckeln och glömma. Lämna mig inte ensam nu.

För övrigt så har Theodor Jensen och Titiyo under namnet Keep Company gjort en riktigt fin och skön platta tillsammans. Om man gillar Theos tidigare projekt och vacker stämsång så borde man verkligen ta sig en lyssning. Plattan finns att lyssna till på spotify!

Någonstans gråter han

min värmes bödel vänder sig om igen
lägger armen om mig, jag viskar hejdå
en knapp brusten viskning som bara han förstår

Dröm bort mig igen

Saknad

jag drömmer
det finns inget slut på sagorna
vintern smälter ner i underjorden
jag fortsätter drömma
om alla snöänglar vi borde göra
om alla valssteg vi borde ta
om alla gånger mina händer viskat
efter dina

Somewhere only we know

Nätterna då vi var vakna till gryningen. Vi lyssnade till Keane genom en öppen balkongdörr och rökslingor sökte sig mot rymden. Mina fötter vilade i ditt knä och dina skratt i mina ögon.

En groda

Igår blev jag och Tilda kära i denna groda. Alldeles rund och luddig och mjuk så att man aldrig ville sluta krama honom. Åh, kanske borde han få flytta in i mitt hem?
Och så fick Tilda det finaste skrivhäftet med fåglar på. Åhlens kan det där med vackra skrivhäften.

Stanna

kan inte sova mig förbi
jag slutar aldrig att känna det här
skymningarna, de nya dagarna
stannar aldrig, stanna
slut dig om mig nu
minns allt det vackra, föd mig
säg nu att jag har rätt
jag klarar inte av de här nätterna
de här känslorna, ensam

säg mig
säg mig att jag kan vakna lycklig
alldeles snart

Tre favoriter

Här är mina tre favoritbloggerskor. Alla har de de vackraste hem och de vackraste klänningarna man kan tänka sig. Och så tar de foton som är en fröjd för ögat. Därtill verkar de alla tre vara väldigt ödmjuka och goa och snälla personer - det gör inte saken sämre.

UnderbaraClara: Kvinnan från Norrland som donar och pysslar och ger alla möjliga små tips, vad gäller alltifrån mat till inredning. Dessutom har hon fina tankar och värderingar. www.underbaraclara.nu




ElsaBillgren: Hon med de vackraste klänningarna och det vackraste håret, det vackra hemmet och allt det andra vackra och spännande som hon tar med en på i sin blogg. www.elsa.elle.se/



Vintageportalen: Vackra Jessica Silversaga som är litet av en sagoprinsessa i sina underbara klänningar och med de drömska foton hon tar. www.vintageportalen.se

Smärta och oro

Är inne på den femte eller sjätte dagen med värk/smärta i revbenstrakten. De första dagarna var värken relativt lindrig om man jämför med det som nu bara kan benämnas med smärta. Nu befarar jag varje hostangrepp - för varje gång jag hostar sticker det till som av hundra knivar från ryggen och ut mot bröstkorgen. Jag har även lite svårt att andas, andas ansträngt, vilket kan bero på smärtan eller något annat. Läste för en stund sedan att om en doktor misstänker ett revbensbrott/spricka så trycker de i sidan, vilket isf ska göra ont. Detta är dock inte fallet med mig. Så jag börjar att bli så orolig över att det ska vara något värre än en simpel spricka i revbenet - som läker ihop av sig själv. Tänk om jag har lungsäcksinflammation, vätska i lungan så att doktorn måste sticka ner en slang genom mitt skinn och genom min kropp för att suga ut vätskan. Eller tänk om jag skulle ha lungcancer. Man kan ju aldrig veta. Det som ytterligare späder på min oro är att smärtan sedan igår känns hela tiden, med ett molande och tryckande. Vid revbensbrott tycks det som att det främst är vid djupa andetag, hosta, skratt och dylikt som det gör ont. Men, jag anar att jag bara skrämmer upp mig själv nu, rädd som jag är för sjukdom och sjukhus och sprutor och doktorer. Låt min kropp vara liksom!

Imorgon ska jag ändock trotsa denna rädsla och bege mig till farbror doktorn för att få det utrönt vad denna smärta beror på. Jag tänker hålla tummarna för mig själv ända tills dess. Och hoppas, hoppas hoppas - att de inte kommer sticka en massa nålar i mig. :/