Bortom mina fönster

En av alla de vackra aftonhimlar jag skådat från mitt näste på berget. Den får mig att tänka på att när ensamheten växer sig stor finns den största trösten i det som finns alldeles intill. Även om det av och till kan vara ytterst svårt att inse det.

Så att jag aldrig glömmer

när du öppnar dina ögon
vill jag se din värme tändas
binda vägar mellan våra hav
så att det inte existerar några mellanrum,
inga övergångar från hud till hud
så att du och jag är en och samma kropp

och när du sedan sluter dem,
vill jag sluta mina med
bara lyssna till hur du andas
så att jag aldrig glömmer det
om du går

Tiden

Den rör sig i en jämn linje mot horisonten. Tiden som aldrig ligger stilla och begriplig i mina händer. Alla dessa timmar, minuter, sekunder av livet. Dagarna som breder ut sig framåt som lockande pärlor eller som svarta hål.
Tiden, jag har aldrig riktigt behärskat tiden. Har stått med händerna slappa eller alltför hårt knutna vid mina sidor. För var finns mellantingen - Var finns harmonin mellan mörkt och ljust? I tiden, den här ogreppbara slingriga vägen som vrider sig mot framtiden alldeles framför mina blå ögon.

I himlens nederkant evigheter ifrån allt

du fastnade vid min hud med dina ord och dina läppar

himlen var lugn och trygg utanför väggar och tak

och jag sov vid ditt hjärta, vid dina händer

längs dina rörelser och andetag en hel natt

ljuv och älskvärd,

jag blev något i dina ord

på dina läppar fick jag färg

blev jag den rödaste ros