Jag bär på en så himla fin känsla. Det känns som att inget kan stoppa mig nu. Jag känner mig stark och mer glad än ledsen, varje dag. Runtomkring finns förstås alltid störande moment, som en diskbänk full av odiskat, kuvert innehållande pappersark med gamla tvister, ett golv som hade behövt dammsugas för kanske en vecka sedan, klädhögar som blivit liggandes alldeles för länge och så de tråkiga minnen som då och då måste få fälla ut sina bistra vingar. Men det där spelar egentligen ingen roll nu. För i mig känns det välsignat. Ja, för tillfället planar uppförsbackarna i mitt djup så sakteliga ut.
