Social fobi är en psykisk störning som karakteriseras av rädsla för sociala situationer. Diagnosen kategoriseras som ett ångestsyndrom[1] eller en neuros[2]. En person med social fobi försöker ofta undvika sociala situationer på alla möjliga vis. Man ska inte förväxla social fobi med vanlig blyghet; social fobi är ett verkligt handikapp som förhindrar den drabbade att leva ett normalt liv. Det kan vara mycket besvärligt att ha ett fungerade liv när man har social fobi; vardagliga saker som att jobba, gå i skolan, åka buss och handla är ofta väldigt jobbiga. Situationer där uppmärksamheten riktas mot personen kan vara speciellt jobbiga, som till exempel att redovisa eller hålla tal inför en grupp människor. Därför börjar dessa personer ofta att isolera sig mer och mer. Detta skapar en ond cirkel då den sociala fobin ofta blir värre och värre på grund av att de inte träffar några människor och rädslan för sociala situationer växer. Källa: http://sv.wikipedia.org/wiki/Social_fobi
Det var antagligen i början av högstadiet som min vanliga blygsel övergick i social fobi. Minnena utav den är tydliga, och någorlunda färska.. och jag lever ännu med den även om den inte inskränker på mitt liv i så stor begränsning nuförtiden.
På gymnasiet slog den ut i full blom. Jag klarade inte av att vandra genom skolkorridorerna och undvek överlag alla folktäta stråk i staden. Ofta tog jag "bakvägar" som jag kallade dem. Om vägar skulle de lika väl kunna benämnas. Det var vägarna där det var minimal risk att komma i kontakt med mycket människor. Jag hade enorma svårigheter med att äta och dricka när folk såg. På luncherna petade jag mest i maten allteftersom ångesten ökade och till slut satt jag för det mesta med blicken djupt ner i tallriken och förstod inte hur jag skulle kunna resa mig upp från stolen och ta mig ut genom matsalskroppen, via gångarna mellan borden med alla eleverna, alla dessa hökögon. Jag lyckades iaf alltid att resa mig upp och ta de där nödvändiga stegen bort till "avstjälpnings-stationen" men ibland så var det sannerligen ett kraftprov att få benen att ta ett steg, två steg. Att utföra det där helt naturliga, att gå. Jag klarade inte av att skriva eller måla om jag blev direkt iakttagen. Bussresor var ett rent helvete, för det mesta fick jag en fruktansvärd panik, bara satt och stirrade ut genom fönstret och önskade att jag bara kunde få försvinna. Det kändes som att alla uppmärksammade mig, hur skulle de liksom inte kunna höra hur våldsamt mitt hjärta slog eller se de små tårar som tvingade sig nerför kinden. Sedan var det det där med att stiga av bussen. På just min hållplats var det många gånger bara jag som steg av då min familj bor ute i skogen. Det där att sträcka upp armen i taket för att trycka stopp, det där att resa sig upp från stolen och gå ut i gången för att sedan kliva av bussen. Ibland gick det bara inte. Några gånger åkte jag vidare med bussen till nästa större knutpunkt några kilometer hemifrån för att jag visste att där var det alltid folk som skulle av. Som jag skämdes för det där, att inte kunna kliva av bussen. Jag tänkte ofta: "om någon hade vetat". För det var ingen som visste. Man försöker alltid att dölja "sådant där". Det har jag alltid tyckt är väldigt sorgligt. Tänk hur mycket lättare det skulle vara om alla kunde dela med sig av sina svårigheter, sina demoner så att man insåg att man inte är så ensam eller så konstig och så att man kunde ge och få stöd och uppmuntran från sin omgivning. Skolans lektioner var en annan femma, en sådan enorm psykisk press att jag nästan efter varje lektion endera fick smyga ut på skolans bakgård för att lugna ner mig eller så låste jag in mig på någon toalett och grät. Det fanns inget slut på tårarna den där tiden. Jag bara grät och grät. Stirrade in i speglar, stirrade in i mina äckliga tårfyllda rödsvullna ögon och bara hatade mig själv. Och jag förstår att jag var arg på mig själv, även om allt det där egentligen inte var mitt fel. En självklar påföljd av social fobi är förstås också att man blir väldigt ensam. Eller, jag har alltid haft min nära skara av vänner. Men i mängden var jag så ensam och i mitt "handikapp" kände jag mig så ensam. I den där skolan som var fylld av elever som kände den ena och den andra, som gick genom korridorerna i grupper och skrattade och pratade om helgen. Hur de skulle festa, supa sig fulla och ha kul. Jag satt ofta ensam vid en bänk och stirrade ut genom fönstret eller ner i knät eller ner i bordet eller höll en bok i mina händer som jag låtsades läsa. Fast egentligen fanns det ju inte en chans att jag ens skulle kunna läsa. Jag kunde läsa en mening tio gånger utan att förstå vad det var jag läste. Jag kände mig alltid underlägsen och utanför, de få gånger som jag följde med mina vänner på fest någonstans så slutade det alltid med att jag satt hopsjunken i ett hörn och stirrade ner i golvet medan jag intensivt önskade att någon bara skulle trolla bort mig eller att jag kunde knäppa med fingrarna för att sedan försvinna. Göra alla en tjänst, ta bort ett värdelöst kryp från jorden. Och där var alltid det där mantrat i mitt huvud, se mig, kom hit, prata med mig / nej, kom inte hit, prata inte med mig, låt mig vara .. Allt jag ville var ju att få bli en del utav det samspel jag skådade mellan andra människor, den lättsamma jargongen och skratten. Men det gick bara inte. Min sociala fobi stal det där ifrån mig. Jag fungerade inte om någon skulle få för sig att komma fram och prata med mig. Orden stockade sig, om där överhuvudtaget fanns några ord att gripa. För det mesta måste jag ha tett mig som en oerhört trist och avståndstagande människa. Jag kunde inte nå ut och jag kunde inte nå in. Jag kunde inte nå igenom min "sjukdom".
Idag är jag så mycket bättre och det gör mig så glad. Men vägen till att komma hit har varit lång och ibland kastas jag ögonblicksvis tillbaka till hur helvetiskt det var då. Men nuförtiden kan jag bemöta det på ett annat sätt - och, jag kan skaka det av mig, för det mesta väldigt snabbt. Det är en stor och viktig seger. Och vad mer är, jag skäms inte längre. Jag behöver inte dölja något längre. Jag är en människa precis som alla andra. Och det är långt fler än vad man kanske tror som går och bär på liknande eller andra upplevelser. Att skämmas, det är bara onödigt och dumt. (Även om väl det hårda samhällsklimatet har sin del i det).
-
Jag hoppas så att världen en dag kommer att bli en vacker plats där alla får känna sig älskade och sedda och bra oavsett vad de har att kämpa med eller bär med sig i sitt bagage, att världen blir en öppen och varm plats där människor hjälper och tar hand om varandra. Vårdar varandra ömt. Ger alla en plats, och den tid de behöver för att kunna blomma ut och in i andra. Helst redan imorgon!
