Vita vyer igen

Igår föll så den första riktiga snön för denna säsong. Nu är det lite sådär sagovärldsvitt igen. Jag hoppas att denna vinter följer i föregående vinterns spår. Men, så bra får man väl inte ha det :) Lite så här såg det i alla fall ut vintern som var. Kallt var det också, minusgraderna steg över 30 strecket några gånger.

Och minnas

att jaga svar i det blå, sluta ögonen och minnas

jag minns dig, den sluttande stigen och sedan bergen

och naturen minns nog, naturen som ser allt ske och passera

vi är ett av tusentals ögonblick i den här skogen

skrivna i trädens bark och berättade via viskande grenar

Allhelgonahelg

20.30 söndag kväll:

På kyrkogården lyser gravljusen som eldflugor. Ett varmt och fint ljussken sprider sig ut, mot skog, mot sjö och mot stjärnor. Jag tänker på mormor och jag tänker på morfar. Jag tänker på den morbror som jag aldrig fick träffa. Jag tänker på de som en gång ska lämna mig och jag tänker på de som jag en gång ska lämna. Det är så svårt att ta farväl, att aldrig mer få träffa de som varit en nära. Det är så svårt att inte veta om de visste hur man tyckte om dem. Det är fint med alla helgona, att lite särskilt ihågkomma och hedra minnena av de som lämnat detta jordeliv. Ikväll minns jag, med ett leénde på läpparna, mormor och morfar. Det är så jag vill minnas dem.

Det vackraste

(ur Bright Star)

Det är just då tiden stannar upp, omvärlden upphör, och allt handlar om två människors varma hjärtslag. Alldeles nära.

Hjärtslag som slår för varandra.

Skadeskjuten

sudda ut mina nya linjer
mina fingrars känsla
mina läppars mjuka dans
jag vill inte vara hård
men jag får inte vara såhär skör

jag blöder snart ihjäl
de säger att ingen kan älska såhär
jag antar att man till slut dör av det
någonstans i hjärta och själ

Sockerdricka

Ett så oansenligt ord - som ändå bär på så mycket värme, omtänksamhet, förståelse, närhet, tillit, djup, kärlek. För på sockerdricka.nu har jag fått lära känna några av de allra finaste människor någonsin. Och när man faller på knä och kinderna aldrig vill torka, när det känns som att man aldrig kommer kunna resa sig igen, då sträcker de människorna sin ömhet från Sveriges alla hörn. Något av det finaste måste vara att förstå och att bli förstådd, att känna tillhörighet, att känna sig hemma. Det gör jag med er. Fina människor. Jag tänker framförallt på Maria, Nathalie, Elin, Linda, Kalle, Marcus, Christoffer, Carl-Henrik, Oskar. Tack för att ni finns, och för att ni har så stora hjärtan som inte är rädda för att ge av sin godhet.

Föränderlighet

Tänkte dela med mig av några av mina mer - och mindre tokiga frisyrer och hårfärger. Det är så kul att bläddra bland gamla foton, att återvända tillbaks i tiden och kanske minnas något som man nästan hade glömt. Och av och till stiger ur min kropp ett ringande skratt. Ty foton talar ju sitt alldeles egna språk :)

Att känna in natten

Att känna in natten. Det stora mörka utanför. Det stora tysta bortom musiken. Att spela upp scenerna som existerat, som en film genom vardagsrummet - Se ögonblicken blänka i fönstren tills de mattas ut och försvinner. Att känna in dofterna som väggarna har gömt. Ögonblicken då isoleringen bröts och hjärtslagen log. Att inse de stora sagorna som vävts. De fina drömmarnas dygn.
Att känna in natten. Att känna in sitt liv. Med blidkande.

Och tack för de finaste orden denna afton, ja, några av de finaste orden någonsin: "Du finns inte bara i det du gör, utan du ÄR väldigt mycket vackert också." Något som är så lätt att glömma, men som alla borde försöka att tänka på, då och då.

En fin sång får avsluta denna natt:
http://open.spotify.com/track/19BFzvriBJk7Os40CggA9A