Little Girl Blue

Kvällens musik.
Fantastiska Janis Joplin.

I den stora ensamhetens tid

Du fattas mig

Jag minns i maj förra året när du en afton sade till mig, imorgon kommer jag. Jag gick ut den där vårkvällen, bland fåglarnas trolska aftonsånger, måsarna som svävade och gjorde sina vackra mönster, jag gick ut under de där friskt gröna nya löven. Jag minns det som att mina skosulor inte längre kände underlaget och jag minns de tusen frivolter som tog över inuti min kropp. Alla vilda lyckliga fjärilar som virvlade i mitt bröst. Och det där leendet som spred sig från läpparna till fingertopparna, vidare ner genom magen och ut genom tåspetsarna. Du kunde bättre än alkohol få mig berusad.  

Nu fattas du mig, på balkongen i solen där fåglarna sjunger ifrån trädens grenar. Du fattas mig och jag vet inte om jag någonsin kan hitta dig igen. Du bor i mig men inte vid mig. Jag bara känner att i min värld så är livet för kort för att tappa bort de människor som får en att känna sig hemma. De människor som får en att öppna upp sina rädslor, som får en att lyfta vingarna för att till slut försöka att flyga på sitt alldeles egna vis. De människor som gör en trygg och som får en att känna sig bra.

The Boxer Rebellion

Denna afton såg jag en film vid namn "Going the distance" och i den filmen fick man bekanta sig litet med ett band vid namn The Boxer Rebellion. Jag blev väldigt förtjust i dem. En ny liten musikskatt att upptäcka mer utav.

Jag längtar

Längtar mitt nya hem, sommarmånader, mitt septemberbarn. Längtar att du ska bli snäll och förstående igen, längtar blomsterhav, barfotafötter, vågslag och tända ljus på min aftonbalkong. Längtar sällskap, picknick, cykelfärder och skratt. Längtar blomsterkrans och att strosa genom staden ljumma sommarnätter. Längtar fräknar, grönska, krocket, kubb och att vada genom vatten. Jag längtar tillbaka, jag längtar framåt, jag längtar försoning.

Jag tänker inte lägga mig ner - gråta och förtvivla - förstår du det!

Tanken jag vaknade med tidigt denna lördagsmorgon var ungefär jaha, nu är det lördag och vad ska man göra av denna dag då, kände en väldig tristess med andra ord. Nästa gång jag vaknade var klockan närapå nio, jag slog på mobilen och upptäckte där en förfrågan om jag kunde jobba istället för min jobbarkompis. Och det kunde jag förstås. Hemma igen blev det quornfärs med makaroner och jag gjorde även det intelligenta konstaterandet att enligt Lady och Bosse ska mattor vara ihopknölade, småsaker vara på golvet och tre, bilder och foton som sitter på väggarna ska man försöka att demolera. Nu ska här vilas under täcket i någon timme eller säkert två, sedan vet jag inte mer om denna dag. Imorgon hoppar jag in och jobbar igen. Jag behöver de där få timmarna så absolut. Skulle behöva hur många timmar till som helst för att få maj att gå ihop, men, det brukar ju alltid lösa sig på det ena eller det andra viset. Nu ska jag krypa under påslakanet, säkerligen med Bosse och Lady som sällskap och där ska jag ligga med slutna ögon och lyssna till vårens ljud genom den öppna springan vid min balkongdörr.

I denna ljuva aftontid

Hammarslag. En hund som gläfser från en gård. Stillheten och i den skri av måsar och kvitter från våryriga småfåglar. En altandörr på vid gavel och de otaliga videkissar nu med knubbiga lena kroppar. Jag i tunna strumpbyxor utan minsta tillstymmelse till att frysa. En ljum vind som smyger ner ur de tyngre molnen och stryker sig fram längs min panna. Skymningsskenet blänkande i glasfönster och så träden och molnen som speglar sig däri. Och så jag - jag som lättar från marken. Stillsamt.

Till midsommar

Ikväll längtar jag och min ganska så nyinköpta vita tylliga klänning efter midsommar. Ja, vi längtar efter blommor i håret, fräknar på kinden, midsommarstång, jordgubbstårta, skratt och trevligt umgänge och att somna med sju sorters blommor under kudden och i natten drömma om våran prins. Om han nu finns därute någonstans.

Hemligheten

Min lilla inneboende.
Du älskade mirakel :)

Förbliva

förbliva stark
stå med huvudet bland molnen
förbliva sansad
i varje tomrum
i varje minne
för varje ignorerat meddelande
förbliva intakt

Balkonghäng

 Nej, det är inte jag som röker :)

Minne

Du verkligen åt solen på min aftonbalkong och såg oförskämt nöjd ut. Jag brukade lägga mina fötter i ditt knä och blunda. Det var så fint att bara få känna dig för att sedan öppna mina ögon igen. Och se dig.

Vintagepärlor från tradera

Sådant som en Jenny vill ha.

Kroppsnojor

Ett begrepp som antagligen de flesta någon gång har brottats med eller på något vis har kommit i kontakt med. Jag vet somliga tjejer som bekymras av att låren går ihop, andra som jag skulle kalla de smalaste smala som klagar över fett på magen, somliga som plågas av dubbelhaka, för kraftiga armar, för stor rumpa, för stor näsa och allt vad det nu kan tänkas vara. Personligen så har jag i många många år under mitt liv tyckt att jag inte är fin, att alla andras kroppar är vackra, men inte min. Som tur är så har åldern och en särskild kille hjälpt mig mycket i det där. Fram tills för ett år sedan var det i huvudsak en gång om året som man såg mig i kjol eller klänning och det var på julafton annars bar jag alltid alltid byxor. Jag kände mig helt enkelt inte bekväm med "bara" ben. De var ju i mina ögon alldeles för kraftiga och oformade. Jag jämförde mig med alla de tjejer och kvinnor med långa smala och välsvarvade ben och i den mallen passade mina ben definitivt inte in. Men något hände där för något år sedan och nuförtiden så går jag för det mesta i mer eller mindre kortkorta kjolar och klänningar. Något som jag alltid önskat bära men alltså inte vågat, eller trott mig kunna bära. Somliga dagar drabbas jag av återfall och tänker att det här ser ju f-n förjävligt ut men till slut brukar ändå förnuftet segra. Det är ju inte som att någon kommer stanna upp, peka på, stirra eller skratta åt mina ben. Jag är bara fjantig. Och jag antar att man kan säga att de flesta kroppsnojor är fjantiga. Nästa steg för mig till att bli vän med min kropp är att respektera mina armar som jag länge tyckt är för stora och kraftiga - så att jag kan gå runt i linne om somrarna - utan att känna mig obekväm. Men överlag så har mina värsta kroppsnojor gett med sig. Min kropp duger och när jag ser mig själv naken i spegeln nuförtiden så tänker jag att jag har en snygg och kvinnlig kropp. Och den insikten är inte fy skam! Man måste bara lära sig att se med nya ögon. Att se sin kropp och inte jämföra den med alla andras. Så, nu avlivar vi alla kroppsnojor, eller hur?! :)

Löfte

ibland får du hemsöka mig
och ibland måste jag minnas dig

du har gett mitt liv det finaste
du har lärt mig att känna lycka
du har lärt mig att våga 
lite mer 
lite till


aldrig att jag ångrar mig

och aldrig att jag skulle låta det fina gå under
för det smärtsamma i dess kölvatten

Marnäs övre, here I come!

Jag fick lägenheten i Marnäs, den som min "eminenta" paint-ritning i föregående inlägg föreställer. Det är en tvåa på 61 kvadrat. Folks ord om att det bor mycket invandrare där och att det skulle vara stökigt i området skrämde mig i slutänden inte från att tacka ja till lägenheten. Och det är jag glad för. Jag vill inte vara en del av segregationen. När jag bodde i Göteborg så bodde jag bland annat 1½ år ute i Tynnered där det var tal om oroligheter och dylikt, vilket jag aldrig märkte något av. Jag kände mig trygg och trivdes väl där i trakten var land möter hav. Mitt sista år i Göteborg bodde jag i Rannebergen, det lilla samhället på berget ovan Angered. Och Angered har ju fått en del skit sagt om sig och ja, visst var det stökigt och oroligt där ett tag. Men när jag bodde där flöt då allt på så som det ska. Och Rannebergen med de djupa skogarna och Lärjeåns dalgång är mitt vackraste hem hittills, jag saknar den platsen ibland och jag vet att jag aldrig kommer att glömma den. En nästan litet magisk plats. Som Dalarna i Göteborg, och Dalarna är ju aldrig fel. Nåväl, nu ska jag alltså byta sida av staden i mitten av sommaren. Jag ser fram emot det. Det känns bra. Jag kommer att ha skogen nära, så när som bo granne med min moster och ha nära till Willys, Gammelgården och Skuthamn. Och i min värld är det alldeles finemang:)