Mot midnatt

Mina ögon dansar bland aftonmoln
timman sänker sig sömnig

KWDL

Du, mitt livs första levande modell.
Det var en ära att få avteckna dig så gott mina fingrar förmådde.

Känslan av dig.

Aftontid sex våningar upp

Sitter här med toner från min kusins röst och gitarr vid min sida. Jag önskar att hon vore här i "egen hög person". Nu får jag hålla tillgodo med bara musiken hennes. Men snart är jag kanske tillbaka i Dalarna dit mitt hjärta ofta längtar. Det är nog ändå där mitt liv ska utspelas. Jag vill ju helst av allt (ja, utöver drömmen om att få ge ut ett poesiverk/roman) någon gång i livet mitt ha det där röda torpet med vita knutar. Och ingen västkuststad.
Nu har klockan hunnit bli 17.55. På spisen kokar makaroner och i stekpannan puttrar det om ett gäng läckra nuggets;) Vinden sveper in över fönsterkarmen, smeker vita spetsfållar. Och sedan, regn på mina fönster.
Och tankar, alltid dessa tankar. Nyss tänkte jag att livet är alltför kort för att kastas bort på att vara något eller någon man inte är. Ibland har jag hatat, verkligen hatat hur jag aldrig tycks kunna vara annat än just vad jag är. Men i efterhand har jag nog ändå alltid varit tacksam det. Det är nog mer av en gåva än något annat. Varje själ är ju ändå ett fantastiskt mysterium. En egen galax. Det är vackert. Det är så tråkigt att de flesta ska vara så rädda för att falla utanför mallar. Mallar är ju så himla trista.
Det är ju inte ytan, utan de små unika detaljerna som spelar någon roll och betyder. Som i B-M Braxs Tala till mig:

"Jag ser dig som den du är, du blir verklighet".

Nu ser även jag

som om det vore blott ännu en dröm

hänger jag mig nuet

möter stunderna modigare

ljudlöst och tillsynes utan större möda

har du omdanat mig och

mina rädslor,

mina händer vilar nu inte lika tungt

om mina hals och känslan av

hindrande barriärer

har avtagit

du har lagt dina ögon på mig

och nu ser även jag

att jag får plats

att jag har en rätt

att jag är vacker i alla format

du gav mig luft

och lyfte min själs vingar

så snälla, säg mig

att du inte är

en flyttfågel

Solstrålar

Ganska nyligen hemkommen från jobbet.
Vandrade hem med solen i sällskap. Det tycks som att finare dagar är i antågande. Personligen gör det dock inte mig så överförtjust. Jag tycker om regn. Många gånger mer än solen. Lika som jag är mer en vinter - än sommarsjäl. Men regnet. Det att få ligga och lyssna till smattret eller att vara ute och vandra i det. Man äger liksom världen då på något vis. Man slipper i alla fall att trängas med en massa människor. Och det kan vara väldigt jobbigt att trängas med en massa människor. Så tummen upp för regn. Planerar att införskaffa en hederlig galon-regnjacka när lönen droppar in. Sedan är jag redo för att bege mig ut i regnvärlden, dansa och sjunga I`m singing in the rain.