Förlopp

Livet har sin gilla gång. Denna ändlösa parad av dagar och nätter. Som springer över mig, förbi mig. Eller som bara står alldeles stilla och orörliga. Medan jag väntar och längtar.

Marcus Birro & Heidi Baier

Idag har jag lyssnat till Herr Birro. En livs levande excellent poet.
Han invigde nämligen årets Dan Anderssonvecka med ett "tal" på Gammelgården i Ludvika där jag även fick se min kära Heidi ta emot Pajolapriset samt spela två Dan Andersson visor.

Ingen annan sanning

ibland är det så svårt att våga

möta blickar

med avslöjande känslor

som ett tunt lager över irisen

men det finns ingen annan sanning

än att den här staden miste all glans

efter det att du anlände

och sedan reste åter

Pang sade det..

Och resultatet av detta blev en otrevlig bula i bakhuvudet. Så kan det gå om man dammar lister och reser sig upp utan att först förvissa sig om att utrymmet ovan är fritt. Imorgon tänker jag då inte skura några fler lister på jobbet. Vem vet, det skulle kanske sluta med hjärnskakning :) Imorgon ska jag däremot bege mig till Dalarna för en blixtvisit över helgen. Ska bli skönt att komma iväg om så blott för två dagar.

Solen som försvann

Nana ye wo

Du har förstorat mitt hjärta.

Via tangenter vidrör du mig,
mitt nakna hjärta famnar ömheten en evighet ifrån -
och den tysta natten skrämmer inte mer,
när du är hos mig med dina ord kommer värmen

Idag är jag skör

ibland känner jag mig så skör
och när ömhet behövs
är min kropp ensamhetens borg

Att vara en tystlåten själ är inte lätt, det spelar ingen roll hur fint det än pratas om alla individers lika stora betydelse och rätt att vara. Det är likväl oacceptabelt. Jag har lärt mig.

Litet lyckorus idag

Idag..

Idag har jag levt mer än på länge. Jag har gjort saker. Gjort rea-kap, har bland annat köpt den där hederliga galon-regnjackan. Plockat hallon och krusbär, blåbären får däremot vänta till en annan dag.

Och så har jag räddat ett bord från soprumsdöden. Detta bord planerar jag för övrigt att pryda med en kurbitsmålning. Det förhåller sig som så att jag har bestämt mig för att återvända till mina rötter. Dalarna. Det känns bra.

Ja, för ett ögonblick vänder sig vinden vänligt om och rör min kind försiktigt.

Jag satt på spårvagnen idag och så kom de där orden till mig som du sade där i vattnet i Sunnansjö. Och mina läppar fullständigt kapitulerade för ett enormt leènde. Ett sådant där som inte går att kontrollera. Som vill spricka upp och explodera rakt ut i rymden. Men jag försökte så gott jag kunde att vrida mitt huvud från skeptiska blickar. Haha.

Det gör mig så glad, den känslan du ger mig. Det faktum att du så lätt gör mig så glad som jag aldrig annars är bara genom att vara nära. Jag tycker om att vara en liten spjuver för dig. Jag tycker om det där leèndet som plötsligt existerar. Att veta att jag kan leva.
Men jag tänker inte segla iväg på mina enfaldiga moln. Jag vet att ena dagen ibland tycks sväva. Och att nästa är dränkt i svarta tunga farhågor. För livet, de stora känslorna är otvivelaktigt ekvationer.

"Stick"

man önskar att man kunde fånga det där som var men aldrig mer blir, de där stunderna som övergick i vilsna fingrar, skygga ögon och fötter som tog sin tillflykt ut ur rädslan men till ingenting

Så tusans folklig

Sitter och kollar på Allsång på Skansen för 3:e gången den här veckan. Så kan det gå om man inte har något direkt till liv. När man bara sitter och zappar med dosan och fastnar vid allsångsreprisen för andra gången i rad för att där är det ju i alla fall en trevlig och varm stämning. I afton ska jag utöver tristessens tafsande på tv-dosan försöka att hålla mig vaken en god stund. För morgondagen är fri och befriad vakna - och - gå - upp - larm. Så imorgon ska skogen få besök av mig. Jag ska ut på blåbärsjakt. Således bjuds det förhoppningsvis på fil med blåa bär i imorgon kväll;)

Sengångare...

Idag efter jobbet kom jag på den strålande idèn att jag skulle bege mig till Hemköp i Nordstan. Detta var en synnerligen dum idè egentligen. För det är en alltid lika obehaglig upplevelse att sicksacka sig fram mellan alla dessa sengångare. Med sengångare menar jag de människor som tar ena steget idag och det andra imorgon. Det kan bli riktigt frustrerande i ett välproppat Nordstan. Men självklart har alla individer rätt till att färdas i sina respektive takter. Det jag inte förstår är dock hur de alltid lyckas ta upp så stort utrymme. Och när man försöker att smidigt ila förbi om sidan så flyttar de sig passande nog åt det hållet. Så får man återgå till sitt läge bakom ryggarna. Liksom lurad.
Jag gillar inte folk som tycks se sig själva som kungar av världen. Som inte tar hänsyn. Bara skyfflar sig fram med hårda armbågar eller tar upp mer plats än de behöver. Men det är jag det. Jag är säkert bara överkänslig. Eller bara smått irriterad, trött, frustrerad. Nåväl, nu ska här bli film. Så vit som en snö heter den, en svensk film från 2001 som handlar om Sveriges första kvinnliga pilot.

Kom augusti

tiden lägger sig så snabbt emellan
så kom augusti, kom
jag har inga vettiga ord kvar att säga
jag behöver ögonkontakt,
de ögonen som säger åt mig
att jag är bra precis som jag är
för i det slutna rummet,
den stora ensamheten gror mina tvivel
men väntan är vad jag klamrar mig fast vid
det är så lätt att släppa nuet för något annat

Magiskt

Hur en liten samling ord kan vända tanken från helvete till himmelrike.

över dina läppar växer
lugnande famnar ut
och blommor i blått
fäller ut sina kronblad i dina ögon

jag skulle följa dig hela vägen,
du anar inte den rädsla du har klätt av mig
och som nu inte böjer mina tankar
från viljan eller mina handlingar
till oförverkligande

Man söker ljuset...

I livets mörka korridorer.
Närmar sig långsamt ett löfte.
Något som är värt alla de mödor man möter.

Man söker sig ur de djupaste mörkren i själen.
Vill så gärna nå det man anar.
Ett blänk, en strimma solljus i det dunkla.
Ett hopp att hålla ömt och nära.


(Det övre fotot är taget "någonstans" i Helsingborg och det nedre i en gångtunnel i Gbg)

Fångad i ett skyfall

Utan sans faller nu himlens tårar.
Lättar på bördan för himlens spända tinningar.

(Och jag har fått sällskap av en humla som sökte skydd från regnet i mitt hem)

Åska?

Det tycks som att det snarare är åskoväder än regn som är på intågande. Då borde jag bli lite rädd eftersom jag inte är åskans hängivnaste vän. Höga smällar och allmänt oljud har aldrig varit särskilt trevligt. Jaja. Nu är det bara att vänta och se vad som komma skall.

Trötter

Imorse var varje steg ett prov på viljestyrka. Men jag tog mig, trots min inte alltför starka viljestyrka alla stegen ner till spårvagnen. Men oj så det slet och drog i mig.
Nu är det 4 dagar kvar till en ledig. Och en sak är då säker, ikväll ska jag, i alla fall försöka att lägga mig i tid. Och sedan sänder jag en liten önskan om att graderna ej ska bli högre än vad de ligger på nu. Det är så kvavt och varmt på jobbet.
Nu borde jag försöka att aktivera mig, leva. Men jag tror att jag är för trött. Det enda jag vill just nu är att de tunga molnen över bergen i horisonten ska släppa sitt regn.

och hur nära vi än är varandra
så kommer vi aldrig närmare verkligheten än såhär -
vi kan bara bygga drömmar tillsammans
för om detta vore verkligheten
så vore det att begära för mycket av dig

En del av evigheten

om jag nu ger dig mitt allt
så är inte det slutet av mig
liksom evigheten aldrig når ett slut
är vi dimension på dimension
ord på ord under orden vi säger

vi är blott tårna på vår egen vintergata
och du har inte sett mer än millimetrar av mig
även jag är en främling för mig själv
för vad vet jag om blodet
som värmer mig, vad vet jag
om alla de som rinner igenom mig
dessa århundranden som passerar
detta blodet i mig
som härrör från tidernas begynnelse

dessa andetag som jag placerar i dig
när vi andas tillsammans
är en del av evigheten, liksom
du och jag är
liksom
de kyssar som för våra läppar samman
alltid ska förbli en del av den
och när du mot min hals viskar kärlek
så ljuder minnet av oss dit vi aldrig når

ändå kan vi aldrig ge varandra
vårat allt, för om vi så säger
du får mitt allt
så finns det en nästintill oupptäckt vintergata
och en evighet i den kvar att upptäcka

så stanna här
och se mig
allt vad du hinner
innan livet klämtar sitt slut

Godmorgon

den första kvällen
bad du mig läsa min poesi för dig
du grät

nu är det jag som gråter


Godmorgon världen, nu har klockan hunnit bli 09.44.
Jag steg upp för någon timme sedan, vilket sannerligen är en bedrift när det gäller mig. Inte ofta jag förblir så länge i sängen. Jag somnade snabbt och sov ovanligt väl vilket var väldigt skönt.

Det är så tyst här. Jag hör bara det diffusa bruset av bilar ibland. Himlen välver sig på upp-puffade moln men det är ändå inte särskilt gråmulet. Det blå lyser igenom här och var i molnbädden.

Idag har jag ingen aning om vad jag ska företa mig. Kanske fara in till staden och låna nya filmer på biblioteket. Förra veckan var som ett enda långt filmmaraton. Fick inte jobba så mycket då men nu framöver blir det definitivt mer jobb. Om det inte blir ändringar på schemat har jag 4 lediga dagar på 19 framöver. Shit.
Nu måste jag ta tag i avskavt rött nagellack. Och vika tvätt. Vadå Jippie :) Sedan kommer det dyka upp lite nya rader poesi. Det är faktiskt rätt så kul det här med att blogga. Fast jag egentligen inte vet hur det fungerar. Eller om någon läser. Det viktiga är dock att jag finner det trevligt antar jag. Men i vilket fall, farväl för nu.

Mot midnatt

Mina ögon dansar bland aftonmoln
timman sänker sig sömnig

KWDL

Du, mitt livs första levande modell.
Det var en ära att få avteckna dig så gott mina fingrar förmådde.

Känslan av dig.

Aftontid sex våningar upp

Sitter här med toner från min kusins röst och gitarr vid min sida. Jag önskar att hon vore här i "egen hög person". Nu får jag hålla tillgodo med bara musiken hennes. Men snart är jag kanske tillbaka i Dalarna dit mitt hjärta ofta längtar. Det är nog ändå där mitt liv ska utspelas. Jag vill ju helst av allt (ja, utöver drömmen om att få ge ut ett poesiverk/roman) någon gång i livet mitt ha det där röda torpet med vita knutar. Och ingen västkuststad.
Nu har klockan hunnit bli 17.55. På spisen kokar makaroner och i stekpannan puttrar det om ett gäng läckra nuggets;) Vinden sveper in över fönsterkarmen, smeker vita spetsfållar. Och sedan, regn på mina fönster.
Och tankar, alltid dessa tankar. Nyss tänkte jag att livet är alltför kort för att kastas bort på att vara något eller någon man inte är. Ibland har jag hatat, verkligen hatat hur jag aldrig tycks kunna vara annat än just vad jag är. Men i efterhand har jag nog ändå alltid varit tacksam det. Det är nog mer av en gåva än något annat. Varje själ är ju ändå ett fantastiskt mysterium. En egen galax. Det är vackert. Det är så tråkigt att de flesta ska vara så rädda för att falla utanför mallar. Mallar är ju så himla trista.
Det är ju inte ytan, utan de små unika detaljerna som spelar någon roll och betyder. Som i B-M Braxs Tala till mig:

"Jag ser dig som den du är, du blir verklighet".

Nu ser även jag

som om det vore blott ännu en dröm

hänger jag mig nuet

möter stunderna modigare

ljudlöst och tillsynes utan större möda

har du omdanat mig och

mina rädslor,

mina händer vilar nu inte lika tungt

om mina hals och känslan av

hindrande barriärer

har avtagit

du har lagt dina ögon på mig

och nu ser även jag

att jag får plats

att jag har en rätt

att jag är vacker i alla format

du gav mig luft

och lyfte min själs vingar

så snälla, säg mig

att du inte är

en flyttfågel

Solstrålar

Ganska nyligen hemkommen från jobbet.
Vandrade hem med solen i sällskap. Det tycks som att finare dagar är i antågande. Personligen gör det dock inte mig så överförtjust. Jag tycker om regn. Många gånger mer än solen. Lika som jag är mer en vinter - än sommarsjäl. Men regnet. Det att få ligga och lyssna till smattret eller att vara ute och vandra i det. Man äger liksom världen då på något vis. Man slipper i alla fall att trängas med en massa människor. Och det kan vara väldigt jobbigt att trängas med en massa människor. Så tummen upp för regn. Planerar att införskaffa en hederlig galon-regnjacka när lönen droppar in. Sedan är jag redo för att bege mig ut i regnvärlden, dansa och sjunga I`m singing in the rain.

Bortom mina fönster

En av alla de vackra aftonhimlar jag skådat från mitt näste på berget. Den får mig att tänka på att när ensamheten växer sig stor finns den största trösten i det som finns alldeles intill. Även om det av och till kan vara ytterst svårt att inse det.

Så att jag aldrig glömmer

när du öppnar dina ögon
vill jag se din värme tändas
binda vägar mellan våra hav
så att det inte existerar några mellanrum,
inga övergångar från hud till hud
så att du och jag är en och samma kropp

och när du sedan sluter dem,
vill jag sluta mina med
bara lyssna till hur du andas
så att jag aldrig glömmer det
om du går

Tiden

Den rör sig i en jämn linje mot horisonten. Tiden som aldrig ligger stilla och begriplig i mina händer. Alla dessa timmar, minuter, sekunder av livet. Dagarna som breder ut sig framåt som lockande pärlor eller som svarta hål.
Tiden, jag har aldrig riktigt behärskat tiden. Har stått med händerna slappa eller alltför hårt knutna vid mina sidor. För var finns mellantingen - Var finns harmonin mellan mörkt och ljust? I tiden, den här ogreppbara slingriga vägen som vrider sig mot framtiden alldeles framför mina blå ögon.

I himlens nederkant evigheter ifrån allt

du fastnade vid min hud med dina ord och dina läppar

himlen var lugn och trygg utanför väggar och tak

och jag sov vid ditt hjärta, vid dina händer

längs dina rörelser och andetag en hel natt

ljuv och älskvärd,

jag blev något i dina ord

på dina läppar fick jag färg

blev jag den rödaste ros