Idag

Jag sov länge. Efter duschen gick jag runt spritt språngande en god stund av förmiddagen för det är ju något av det skönaste, och frihet liksom. Diskade, bäddade rent och låg en stund och gosade med Lady och Bosse på det nybäddade väldoftande. Sedan blev det tvätt-tid, dammsugning och absolut nödvändig dammning. Någonstans mitt i allt det där tillagade jag mig quoenfileèr med pommes. Och nu sitter jag här och pratar med Lady. Det går till som så att jag säger mm och så svarar hon med diverse gulliga läten. Det är fint. Nu ska vi bara ta det lugnt och invänta att tvätten ska bli torr. Sedan blir det antagligen en sväng till bibblan och förhoppningsvis hittar jag där någon trevlig bok.

Ett personlighetstest

Hittade ett personlighetstest med 41 frågor.
Om någon är intresserad av att göra det: http://se.41q.com/


Mitt resultat blev detta och det stämmer enligt mig överlag väl:

Din personlighetstyp:

Tystlåtna, idealistiska tänkare. Vill tjäna mänskligheten. Strävar efter att leva upp till sina värderingar, som tenderar att vara omfattande och väl genomtänkta. Extremt lojala. Flexibla och avslappnade så länge de inte upplever att någon av deras grundläggande värderingar hotas. Oftast begåvade skribenter. Kvicktänkta, med förmåga att se nya möjligheter. Vill förstå och hjälpa andra.

Karriärer som skulle kunna passa dig:

Skribenter, artister, personalvetare, socialarbetare, svensklärare, bildlärare, förskole- och dagispersonal, präster, psykologer, forskare, fritidspolitiker, redaktörer, studievägledare, journalister, religionslärare.

En fin bok

Fröjd

Mina pelargoner har vaknat till liv igen!

Frågetecken utan svar

små små flingor dalar, stilla
hela sommaren kommer jag att trampa snö

-

var dina läppar mot min mage
ett jag älskar, men farväl
jag undrar om du kommer ändra dig, komma tillbaka
kommer du att ta oss i din varma famn
eller kommer du fly vidare, överge
eller kommer du finnas i gränstrakterna
och sprida ditt ömsinta jag runt oss, ibland

Medicinering som får livet att gå runt

Nu har jag och Bosse intagit oss varsin dos av styrkemedicin. In över golvet och bordet lyser solen som en sommarsol fast det egentligen är kallt därute. Måste vandra ner till Willys och införskaffa kattströ idag annars gör väl katterna snart sina behov på golvet. Skönt att vandra, men tungt att bära det inhandlade hem. Men så är det ju när man är körkortslös :) Sannerligen skönt med ledig dag idag, det behövdes. Känner mig ganska pigg just nu iaf, härligt är det! Och katterna är likaså pigga, jagar efter varandra genom lägenheten och kör regelrätt catfight med tassar viftandes mot varandras ansikten. Jag är så glad att Bosse är tillbaka till sitt gamla vanliga jag, och kanske t.o.m. piggare än vad han brukar vara.

Livets väg att göra en stark?

När jag stod i duschen tidigare denna afton så började jag att fundera på det där med hur livet alltid sätter käppar i hjulet för en. Eller hur det liksom hela tiden dyker upp något nytt att kämpa med. Något nytt att ta tag i. Något nytt att klara av. Det kan vara alltifrån oförutsedda räkningar som dimper ner på hallgolvet just när man är som mest fattig, djur som blir sjuka, släktingar som blir sjuka, fysiskt likväl som psykiskt, att en själv blir så sjuk att en knappt orkar ta kroppen ur sängen om dagarna och likafullt måste man få sig till att leverera enligt samhällets modell. Det kan handla om kravet om kompletteringar hit och dit, eller om fullständigt livsavgörande beslut.
Min senaste utmaning påbörjades igår kväll då jag upptäckte en blodfläck på golvet. Därefter hittade jag många fler och jag insåg att det var Betsy, numera Bosse som lämnade dessa blodfläckar. Han kunde knappt kissa och när han kissade kom det blod. Jag blev väldigt rädd då jag tänkte att det skulle kunna vara urinsten vilket är mycket allvarligt för katter, de kan nämligen dö om de inte får tömma blåsan. Hittade ett akutnummer till veterinären men där svarade självklart bara en telefonsvarare. Vaknade flera gånger under natten av min oro för Bosse och den eventuella urinstenen. När morgonen kom fick jag iaf tag i veterinären och fick en tidig lunchtid och sedan skyndade jag till Grand för att hinna städa några rum innan veterinärbesöket. Brorsan skulle hämta upp Bosse hemma hos mig och vara vid Grand strax innan halv 12 då tiden var vid 11.40. 11.28 syntes ännu ingen röd bil och jag ringde upp brorsan, möttes av en stressad röst som förkunnade att "det går inte att få tag på kattjäkeln". Inte blev hjärtslagen mindre stressade av det än vad de hade varit tidigare under dagen. På något vänster kom vi iaf ganska så precis till veterinären alldeles när vi skulle vara där. Och som tur var så visade det sig att det "bara" är en urinvägsinfektion som krånglar med lilla älsklingen. Efter besök där, specialkattfoder och antibiotika så landade notan på 1000 spänn. Trevligt för en med platt börs. Tur att jag har en brorsa som sköt till slantarna för mat och medicin. Och att det finns något kallat faktura. Nu väntar 10 dagars antibiotikakur för Bosse, 2 ggr dagligen. Det kommer bli tufft, men jag ger mig inte när de där kattkäkarna biter sig samman som att de vore sammanpressade i cement. Huvudsaken är att lurvtotten blir frisk snart igen och inte behöver ha ont! Men jag hoppas att jag får vara ifred ifrån fler obehagliga överraskningar för en tid nu, det skulle behövas. Ibland vill en bara få ha lugn och ro - hur stärkande det nu än är i längden med livets diverse prövningar.

Nedan, några foton från en desto trevligare dag, nämligen från i lördags då jag var med mamma, Janne och syster till Smedjebacken på fika och besök vid Nisses som har en massa fina prylar och möbler och dylikt.




Ps. det är inte för inte som jag kallar Tilda Tildavilda :)

Systeryster

Här är min kära lillasyster Tilda! Jag vet inte om det är särskilt brukligt för flickor i hennes ålder att ha en blogg, men hon har iaf en. Så, jag tänkte dela med mig av några av mina favoritinlägg därifrån. Gulligaste någonsin!

stakas 2010

nu är det nytt år om nåra timar
jag vill inte att 2010 ska ta slut men
kul att äta kex och risamamalta
och god mat
got nytt år där hemma

31/12 2010

sidor och sidor och sidor och sidor vad många sidor jaghar skrivit bol

bloggen går bra så vad kul ja kul kul är kulit
va bra attt det är jul staks igen
bra är bra men dålikt är dålikt

läxa till er är gör en fest till 2011
och hlsa 2011 väl kommen
och sej hejdå till 2010 och tenk vilken du tycker
är best av 2010 och 2011
och gör en fest till
dit bästa
år

19/12 2010

igår bakade jag och mamma lussebular

naten går tuga fjärt

9/12 2010

nu har jag varit bode hs jenny och emil som var så kul så kul

de var kul att var hos jenny och emil .
jag fik en blogg av jenny som var så snällt
så snällt jag skulle nog inte få en
blogg för mamma och pappa

så jag gratulerar jenny
ett stort tak jenny men de var svårt
att fixa bloggar så jag tackar dig
jenny hej då

5/12 2010


jag skrev bara
lite konstiga ord iblad
kul baj@

5/12 2010

En trist dag...

Så kan det vara kul att ställa sig framför kamerans öga och ikläda sig diverse uttryck. Som ett försök att vara en sötnöt, eller värsta coola bruden, eller varför inte bara ge sig på en allmän tok-min? :) Det kan bli en skojig liten stund och efter det har man kanske kommit på vad man ska företa sig fortsättningsvis också. Prima, mm.

State of the evening

I wish I was a someone.

Bara i drömmen

Jag drömde om kärlek inatt. Hur jag älskade någon och hur denne någon älskade mig tillbaka. Skrev de vackraste sms och fyllde vita lappar med de finaste handstilta små meddelanden till mig. Hur jag vaknade på morgonen och hur någon brydde sig om mig, sade godmorgon kära, har du sovit gott, vad vill du ha till frukost? Och hur vi stod vid spisen tillsammans och tillredde våran lunch med skratt i våra ansikten. Hur någon saknade mig och väntade på mig efter jobbet och frågade hur min dag varit och gav mig en kram. Ibland känns det som att det aldrig kommer att inträffa. Och nu är jag trött på att ge hela mitt hjärta och bara få smulor tillbaka. "Was it just a waste of time trying to be your friend?"

Var du värd den här smärtan?
Om du aldrig mer hör av dig, då var allt jag är, och gav, ingenting för dig. Men jag kommer alltid att bära dig med mig i mitt hjärta. Och vår saga kommer aldrig att försvinna, vi ska bli en.

Sommardrömmar

Tänk att ha ljuvliga klänningar som dessa att drapera sig med under sommarmånaderna. Skatter som dessa fanns inte att finna på mormor och morfars loge eller på mammas vind. Jag vet dock att nere i farmor och farfars källare så hänger några hemlighetsfulla pärlor. Jag fick en mockajacka därifrån för många herrans år sedan t.ex. Och jag har även ett lockande minne om att ha sett något kjoltyg skymta förbi. Åh, jag vill få gå ner där i underjorden igen och agera skattletare. Undrar om jag vågar fråga...

Dit man längtar och där man är

Att minnas helvetet

Social fobi är en psykisk störning som karakteriseras av rädsla för sociala situationer. Diagnosen kategoriseras som ett ångestsyndrom^[1] eller en neuros^[2]. En person med social fobi försöker ofta undvika sociala situationer på alla möjliga vis. Man ska inte förväxla social fobi med vanlig blyghet; social fobi är ett verkligt handikapp som förhindrar den drabbade att leva ett normalt liv. Det kan vara mycket besvärligt att ha ett fungerade liv när man har social fobi; vardagliga saker som att jobba, gå i skolan, åka buss och handla är ofta väldigt jobbiga. Situationer där uppmärksamheten riktas mot personen kan vara speciellt jobbiga, som till exempel att redovisa eller hålla tal inför en grupp människor. Därför börjar dessa personer ofta att isolera sig mer och mer. Detta skapar en ond cirkel då den sociala fobin ofta blir värre och värre på grund av att de inte träffar några människor och rädslan för sociala situationer växer. Källa: http://sv.wikipedia.org/wiki/Social_fobi

Det var antagligen i början av högstadiet som min vanliga blygsel övergick i social fobi. Minnena utav den är tydliga, och någorlunda färska.. och jag lever ännu med den även om den inte inskränker på mitt liv i så stor begränsning nuförtiden.

På gymnasiet slog den ut i full blom. Jag klarade inte av att vandra genom skolkorridorerna och undvek överlag alla folktäta stråk i staden. Ofta tog jag "bakvägar" som jag kallade dem. Om vägar skulle de lika väl kunna benämnas. Det var vägarna där det var minimal risk att komma i kontakt med mycket människor. Jag hade enorma svårigheter med att äta och dricka när folk såg. På luncherna petade jag mest i maten allteftersom ångesten ökade och till slut satt jag för det mesta med blicken djupt ner i tallriken och förstod inte hur jag skulle kunna resa mig upp från stolen och ta mig ut genom matsalskroppen, via gångarna mellan borden med alla eleverna, alla dessa hökögon. Jag lyckades iaf alltid att resa mig upp och ta de där nödvändiga stegen bort till "avstjälpnings-stationen" men ibland så var det sannerligen ett kraftprov att få benen att ta ett steg, två steg. Att utföra det där helt naturliga, att gå. Jag klarade inte av att skriva eller måla om jag blev direkt iakttagen. Bussresor var ett rent helvete, för det mesta fick jag en fruktansvärd panik, bara satt och stirrade ut genom fönstret och önskade att jag bara kunde få försvinna. Det kändes som att alla uppmärksammade mig, hur skulle de liksom inte kunna höra hur våldsamt mitt hjärta slog eller se de små tårar som tvingade sig nerför kinden. Sedan var det det där med att stiga av bussen. På just min hållplats var det många gånger bara jag som steg av då min familj bor ute i skogen. Det där att sträcka upp armen i taket för att trycka stopp, det där att resa sig upp från stolen och gå ut i gången för att sedan kliva av bussen. Ibland gick det bara inte. Några gånger åkte jag vidare med bussen till nästa större knutpunkt några kilometer hemifrån för att jag visste att där var det alltid folk som skulle av. Som jag skämdes för det där, att inte kunna kliva av bussen. Jag tänkte ofta: "om någon hade vetat". För det var ingen som visste. Man försöker alltid att dölja "sådant där". Det har jag alltid tyckt är väldigt sorgligt. Tänk hur mycket lättare det skulle vara om alla kunde dela med sig av sina svårigheter, sina demoner så att man insåg att man inte är så ensam eller så konstig och så att man kunde ge och få stöd och uppmuntran från sin omgivning. Skolans lektioner var en annan femma, en sådan enorm psykisk press att jag nästan efter varje lektion endera fick smyga ut på skolans bakgård för att lugna ner mig eller så låste jag in mig på någon toalett och grät. Det fanns inget slut på tårarna den där tiden. Jag bara grät och grät. Stirrade in i speglar, stirrade in i mina äckliga tårfyllda rödsvullna ögon och bara hatade mig själv. Och jag förstår att jag var arg på mig själv, även om allt det där egentligen inte var mitt fel. En självklar påföljd av social fobi är förstås också att man blir väldigt ensam. Eller, jag har alltid haft min nära skara av vänner. Men i mängden var jag så ensam och i mitt "handikapp" kände jag mig så ensam. I den där skolan som var fylld av elever som kände den ena och den andra, som gick genom korridorerna i grupper och skrattade och pratade om helgen. Hur de skulle festa, supa sig fulla och ha kul. Jag satt ofta ensam vid en bänk och stirrade ut genom fönstret eller ner i knät eller ner i bordet eller höll en bok i mina händer som jag låtsades läsa. Fast egentligen fanns det ju inte en chans att jag ens skulle kunna läsa. Jag kunde läsa en mening tio gånger utan att förstå vad det var jag läste. Jag kände mig alltid underlägsen och utanför, de få gånger som jag följde med mina vänner på fest någonstans så slutade det alltid med att jag satt hopsjunken i ett hörn och stirrade ner i golvet medan jag intensivt önskade att någon bara skulle trolla bort mig eller att jag kunde knäppa med fingrarna för att sedan försvinna. Göra alla en tjänst, ta bort ett värdelöst kryp från jorden. Och där var alltid det där mantrat i mitt huvud, se mig, kom hit, prata med mig / nej, kom inte hit, prata inte med mig, låt mig vara .. Allt jag ville var ju att få bli en del utav det samspel jag skådade mellan andra människor, den lättsamma jargongen och skratten. Men det gick bara inte. Min sociala fobi stal det där ifrån mig. Jag fungerade inte om någon skulle få för sig att komma fram och prata med mig. Orden stockade sig, om där överhuvudtaget fanns några ord att gripa. För det mesta måste jag ha tett mig som en oerhört trist och avståndstagande människa. Jag kunde inte nå ut och jag kunde inte nå in. Jag kunde inte nå igenom min "sjukdom".

Idag är jag så mycket bättre och det gör mig så glad. Men vägen till att komma hit har varit lång och ibland kastas jag ögonblicksvis tillbaka till hur helvetiskt det var då. Men nuförtiden kan jag bemöta det på ett annat sätt - och, jag kan skaka det av mig, för det mesta väldigt snabbt. Det är en stor och viktig seger. Och vad mer är, jag skäms inte längre. Jag behöver inte dölja något längre. Jag är en människa precis som alla andra. Och det är långt fler än vad man kanske tror som går och bär på liknande eller andra upplevelser. Att skämmas, det är bara onödigt och dumt. (Även om väl det hårda samhällsklimatet har sin del i det).

-

Jag hoppas så att världen en dag kommer att bli en vacker plats där alla får känna sig älskade och sedda och bra oavsett vad de har att kämpa med eller bär med sig i sitt bagage, att världen blir en öppen och varm plats där människor hjälper och tar hand om varandra. Vårdar varandra ömt. Ger alla en plats, och den tid de behöver för att kunna blomma ut och in i andra. Helst redan imorgon!

I en väsande kropp

Varning för jäkligt ilsk kvinna! Lite så känner jag mig ikväll och har gjort även större delen av dagen. Mest av allt är jag irriterad på sviniga och egoistiska killar. Go to hell är tonen som spinner sig fram genom mitt huvuds vrår. Inte blir det bättre när man av en fruktansvärd ensamhet kilar över till brorsan och där i princip blir utkastad. Skaffa ett jobb, då har du något att göra. Tack för den. Vad tror du att jag har försökt med sedan jag återvände hit?
Ett har jag då lärt mig under livets gång: Ensamhet är det enda som alltid står en bi.

The hills are alive with the sound of music

I afton har jag ägnat mig åt att se på en av mina favoritfilmer någonsin, Sound of Music. Jag minns de där julaftnarna när de visade Sound of Music varje år runt midnatt. Det var min och mammas grej att sitta uppe ensamma och se på den, även om mamma sov sig igenom det mesta av filmen :) Numera tronar filmen med de fantastiska skådespelarna, den utomordentliga storyn, de underbara sångerna och melodierna, miljöerna och fotona hemma i min dvd-samling. Det är alltid lika fint att återse Sound of Music. En riktig klassiker. En riktigt bra klassiker.




Foton från en utav mina favoritscener i filmen. Kärlek är vackert.

Aftonsol: 2009-02-19

"The sound of a thousand sparkling birds
Hidden beneath the strikes of your fluttering lashes
The salts and scars from roaring oceans
Composed like ripples down your cheek
And I'd pry you open and tear out your soul
If I could save your torch from turning into ashes"

-

"Ljudet utav tusen kvittrande, sprakande fåglar
dolda under dina ögons mjuka, skygga vingslag"

-

Ord som KWDL skrev mig innan bäckarna mellan oss mynnat ut i åar för att sedan bilda älvar med alldeles för svåra vågor. De kan ingen ta ifrån mig, dessa kursiverade ord.

Ge mig päls!

Jag orkar inte med kläder ikväll. Linningar som spänner mot magen, bh-kupor tätt mot huden, strumpor med resår som lämnar liksom traktorspår nertill vid vristen. Tänkte mig en aftonpromenad och jag tänkte mig hur det vore att inte behöva bry sig om skodon, jacka, halsduk, mössa och alla de där övriga plaggen. Att bara vara alldeles fri i sin kropp. Det hade varit alldeles himmelskt. I avsaknad av päls måste jag väl ändock dra på de där stövlarna, knäppa den där jackan och dra ner den där mössan över hårsvallet. Suck.
Det är sannerligen inte lätt att vara människa ;)

En så himla fin känsla

Jag bär på en så himla fin känsla. Det känns som att inget kan stoppa mig nu. Jag känner mig stark och mer glad än ledsen, varje dag. Runtomkring finns förstås alltid störande moment, som en diskbänk full av odiskat, kuvert innehållande pappersark med gamla tvister, ett golv som hade behövt dammsugas för kanske en vecka sedan, klädhögar som blivit liggandes alldeles för länge och så de tråkiga minnen som då och då måste få fälla ut sina bistra vingar. Men det där spelar egentligen ingen roll nu. För i mig känns det välsignat. Ja, för tillfället planar uppförsbackarna i mitt djup så sakteliga ut.