De två senaste nätterna har jag vilat i min barndoms hus, i min vagga, i mitt hjärtas by. Jag har även varit så fruktansvärt trött dessa två dagar, men bra har jag haft det. Suttit i stillheten hemma på min mammas altan och sett ut över hagarna där hästarna strövar, lyssnat till vinden omkransad av buskar, blomster och skog. Himlen har mestadels varit blå och solen varm. Vi har sett filmer tillsammans i aftonen och vi har löst korsord, simmat genom vågor, plockat hallon och svarta vinbär från buskarna på gården. Jag har strosat barfota genom gräset. Åh, vad jag älskar allt det där. Framförallt så älskar jag det där att vara med de människor som jag känner mig som allra mest hemma med. De som har följt mina glans och sorgedagar. De som har funnits nära genom problemfyllda dagar och år. De som funnits för mig och burit mig, vidare. De som har följt mig från barn till ungdom till vuxen, vad nu vuxen innebär. Egentligen är jag anti ordet vuxen, det kan brukas så nedvärderande. Somliga blir kanske aldrig vuxna i andras ögon och stämplas då negativt. Jag hatar det där med att alla ska följa samma mall och mönster. Om det ska vara så, hur ska vi då kunna vara unika individer, vi alla. Kopior är trista men original är spännande. Så tänker åtminstone jag. Nåväl, nu har jag svävat iväg igen - så jag får försöka att landa åter.
Det har som sagt varit två vackra dagar med mina vackra nära. De där människorna som på de flesta plan känner mig allra djupast och bäst. Kram på dem.
