Adjö 2010

Nu sveper dina sista vindar över vitklädda land.
När midnattsklockorna ringt ut är allt som var 2010 historia och ännu ett år har satt sina spår i evigheten. Och jag, jag ska bevara allt det som var vackert i mitt minne. Bära det i mitt hjärta tills mina sista vindar sveper.

Dit mina inredningsdrömmar viskar

Blind

Jag tror att lyckan finns att finna någonstans i de där fibrerna. I verkligheten blir jag bara olyckligare. Och jag har inga vackra sagor att skapa halsband av. Halsband att sätta runt halsen för att sedan lycklig tänka att det här har jag varit med om. Det här har jag skapat.
-Var är den där kyssen att bygga en dröm på. -Var är den där tryggheten att bygga en grund på. Jag sveper genom dygnen som ett förbrukat löv som aldrig faller till ro, bara sveper. Jag ser inte mig själv. Jag inser inte mig själv.

I mörker

Havet vrider sig vredgat inom mig och lägenhetens väggar drar sig likt en snara runtom mitt hjärta. När jag öppnar munnen för att anförtro min oro finns ingen som kan svara. Dagsljuset övergår i skymning. Jag iakttar fönstren mittemot. Fönster med ljusstakar, julstjärnor och sedan, en man som rör sig genom ett rum. Det är tiden som stegar fram där över golvet, jag iakttar tiden och ser den sedan försvinna och lämna ett svart hål. Och vågorna sliter sig loss från sina gränser, dränker stränderna i mitt bröst, sprider sig ut genom hela kroppen. Ljusstakarna, julstjärnorna och rummet som tiden lämnade suddas ut för min blick. Mina fingrar målar sirliga mönster över fönsterglaset. Jag tänker på musselskal som döljer pärlor. Han är som ett musselskal, en famn som öppnas och sluts. Ett musselskal, en famn som döljer en pärla, ett hjärta som aldrig blir mitt.