Man söker ljuset...

I livets mörka korridorer.
Närmar sig långsamt ett löfte.
Något som är värt alla de mödor man möter.

Man söker sig ur de djupaste mörkren i själen.
Vill så gärna nå det man anar.
Ett blänk, en strimma solljus i det dunkla.
Ett hopp att hålla ömt och nära.


(Det övre fotot är taget "någonstans" i Helsingborg och det nedre i en gångtunnel i Gbg)

Fångad i ett skyfall

Utan sans faller nu himlens tårar.
Lättar på bördan för himlens spända tinningar.

(Och jag har fått sällskap av en humla som sökte skydd från regnet i mitt hem)

Åska?

Det tycks som att det snarare är åskoväder än regn som är på intågande. Då borde jag bli lite rädd eftersom jag inte är åskans hängivnaste vän. Höga smällar och allmänt oljud har aldrig varit särskilt trevligt. Jaja. Nu är det bara att vänta och se vad som komma skall.

Trötter

Imorse var varje steg ett prov på viljestyrka. Men jag tog mig, trots min inte alltför starka viljestyrka alla stegen ner till spårvagnen. Men oj så det slet och drog i mig.
Nu är det 4 dagar kvar till en ledig. Och en sak är då säker, ikväll ska jag, i alla fall försöka att lägga mig i tid. Och sedan sänder jag en liten önskan om att graderna ej ska bli högre än vad de ligger på nu. Det är så kvavt och varmt på jobbet.
Nu borde jag försöka att aktivera mig, leva. Men jag tror att jag är för trött. Det enda jag vill just nu är att de tunga molnen över bergen i horisonten ska släppa sitt regn.

och hur nära vi än är varandra
så kommer vi aldrig närmare verkligheten än såhär -
vi kan bara bygga drömmar tillsammans
för om detta vore verkligheten
så vore det att begära för mycket av dig