Du är så jäkla vacker

jag vill måla dig i de dyraste och vackraste toner jag vet
lyfta din blick mot något bättre när du bara söker underlagen
när du kämpar med dina själsliga hål vill jag vara en hjälpande hand
när du säger att ingenting kommer bli som du vill ska jag
berätta om den fantastiska potential du har och om den ära
det skulle vara att följa din väg på nära håll om jag fick
jag finns oavsett alldeles intill dig där himlen övergår i mörker
och jag lovar dig att jag alltid ska finnas här när ljuset dör
även om du säger att du inte behöver någon för alla behöver någon
du behöver inte be mig med fina ord eller säga något alls
skicka gärna ett sms mitt i natten eller ett brev via nätet
du kan nå mig på vilket vis som helst, jag ska aldrig sluta svara
jag finns alltid bara en liten bit ifrån, alltid mer nära
än långt borta, för du vet kära jag är din vän och vänner
vänder inte ryggen till i första eller andra taget



jag vill hålla dina förtvivlade händer när de bara skälver
och viska hur fel du har när du säger att du är den största idioten
på jorden och att du inte är värd den minsta omtänksamhet
jag ska leda dig vidare om du ingenting ser, förstår du
jag tänker inte släppa taget eller låta dig gå under i något alls
så tänk dig hur vi bara skulle kunna släppa de där mörka skyarna
och skapa något nytt och underbart för vi har potential oh ja
liksom alla har vi en fantastisk potential om så gömd bakom murar och lås
men inatt tycker jag att vi går ut och ser på månen och talar om vackra saker
och sjunger oss fria från dagens sorger och skålar med glädjeglansiga ögon
det som morgondagen bär med sig det löser vi då nu vill jag bara visa att
du är så jäkla vacker varje gång du vågar vara dig själv hela vägen in och ut
och jag är likaså

och alla de andra är också precis lika vackra som du och jag

Närmare till en fröjdefull jul än en kaotisk höst?

18 timmars utdragen kamp, sedan var inget längre som förr. Efter fyra veckor inlagda på sjukhus och tre hemmavid, efter lungproblem och förhöjda levervärden, efter nålstick och kanyler i Livs hud, efter dräneringsslang och syrgas, återbesök och kontroller så längtar jag efter frid och att finna någon slags ordning. Jag önskar det så innerligt även om Liv för tillfället är mitt uppe i penicillin och medicinkurer. Fler läkarbesök, ytterligare kontroller och en ruvande, gnagande oro, smärta och sorg - men en längtan förbi och vidare, en längtan efter nya äventyr, efter att känna sig hemma, en längtan, ett hopp, en aldrig sinande dröm, en dröm som tonar sig fram bortanför livets vedermödor. Nu vill jag nå en hamn. Fast land. Och jag ska segla tillsammans med dig hur svag jag än känner mig. Bära dig i min famn. Det har jag lovat dig.



Bortom förnuft & Verklighet

ditt hav
dina vågor att bära mig
bära mig mot fast land

Pysseltagen

 

De senaste dagarna har det kliat i mina fingrar och mina skaparnerver. Vad är då bättre än att företa sig litet pyssel. Som att till exempel göra ett litet överkast, eller tygvimplar att fästa vid den fina spjälsängen som jag har fått låna av söta Emelie, eller mitt senaste projekt som är att försöka sig på att göra en "mobil". Inget blir särskilt perfekt men det duger ändå. Det tycker åtminstone mitt tålamod :)



Svartvitt



Ett gäng sjyssta bloggar

Två av mina favoriter sedan jag överhuvudtaget började att intressera mig för bloggar för sisådär ett till två år sedan är ännu: http://elsa.elle.se/ och http://www.underbaraclara.nu/

Några bloggar som jag senare har funnit efter vägen och som i somliga fall har övertagit som favoriter är: http://anna.elle.se/  http://vykorttillminsyster.blogg.se/   http://olfa.blogg.se/index.html   http://damernasvarld.se/emily/?p=0   http://thecompletetruth.se/   http://afapel.devote.se/

Orkar inte med att gå in närmare på varje blogg men gemensamt för dem tycker jag att man kan säga är att de alla innehåller vackra, gripande och inspirerande foton. Samt att personerna bakom bloggarna ter sig som fina, spännande och intressanta människor. Några bloggtips för eventuellt intresserade således.

Några saker som jag tänker på ikväll

Jag tänker på alla de fina människor som jag är så dålig på att hålla kontakten med och att träffa och hur jag ofta får dåligt samvete och skäms över det. Jag tänker på min mamma och min pappa som jag älskar så starkt, hur lätt det är att vara rädd att det inte ska framgå, att vilja ge så mycket men mest känna att man får. Jag tänker på att min parvel får komma snart nu för jag orkar inte vänta mer och nu måste jag få annat än att äta godsaker att tänka på. Jag tänker på att det är höst nu och att omgivningen snart är som ett enda färggrant konstverk, tänker på den härliga imman som ska stiga mellan folkets läppar. Jag tänker på platser som jag skulle vilja uppleva som alpernas omgivningar, anrika medeltidsstäder, fransk och engelsk landsbygd och en massa sådant ljuvligt. Jag tänker på drömmar som jag har haft och som har dött och upptäcker att jag inte riktigt har någon dröm nu, kanske är jag mitt i en dröm. Jag tänker på hur regnet ibland aldrig verkar vilja sluta att falla och nästa morgon vaknar man och marken är åter torr. Jag tänker på hur jag ler ibland när jag känner mig riktigt lycklig och tillfreds, som om hela universum log mot mig. Jag tänker inte så mycket på framtiden eller det förgågna, mest på nuet och det tror jag är en jäkligt bra grej. Ovant men bra.

Sådant som sker i ögonvrån

Idag, en disig måndagsdag närmare trädtopparna än marken i  Ludvika. Det här ska handla om tårar, inte tårar på grund av depression eller fysisk smärta. Nej, bara tårar som kommer sig av jag antar hormoner, av ökad känslighet - alltså inte baserat på psykisk instabilitet. På spisen kokar morötterna som jag fick av farmor på min födelsedag. Äntligen gör jag de där stuvade morötterna som jag har planerat att göra ändå sedan den 10:e augusti. Jag tror nog att jag är lite sen i startgroparna :)
Tårar var det ja. De senaste veckorna har jag haft så lätt för att känna hur de där små pärlorna börjar att ta form i ögonens vråer. Det är inte ofta som jag gråter till filmer, tvn:s nyheter eller sådant som jag bara läser i någon blaska eller på internet. Men nu sker det ofta, och jag blir förstås att fundera på vad det är som händer i kroppen. Varför de där tårarna på något vis plötsligt blivit så viktiga? Viktiga har jag i och för sig alltid ansett tårar för att vara, men varför kommer de nu. Nu när jag mår bättre än vad jag gjort på många år, nu när jobbiga saker inte verkar kunna bryta ner mig på det sätt som jag är van vid att de skulle kunna göra. Ja, jag vet inte. Men av någon anledning så behövs tårarna även nu. De där viktiga pärlorna.

Förresten, varför skäms människor så mycket för att gråta, för att visa sig svaga och i behov av stöd? För det vet vi väl alla redan inom oss att någon gång så gråter alla. Somliga varje dag, andra kanske en gång i månaden, en gång i veckan eller en gång om året. För mig är gråt ett sätt att läka. Lika väl som ett sår man slår upp mot marken först blöder för att sedan bilda en sårskorpa för att sedan bli ett ärr så finns tårarna till för att blöda ut det som gör ont i själen, för att sedan torka och kunna bilda ett ärr över såret inuti. Dessutom så ser jag gråt som något väldigt fint och rent, för tänk, tårar kommer ju inte bara av ondo, tårar kan falla av lycka, av något man ser eller upplever, av en annan människas godhet. När man fylls av den största skönhet, en sådan stark skönhet att hjärtat behöver några tårar för att kunna handskas med den stora känslan. Tårar är en bra och fin sak och inte en svaghet. Man borde inte skämmas för dem. Vare sig man är man eller kvinna en enkel fattig student eller framstående politiker. Låt dem få leva, de är ju så sköna :)
Men nu, dags för stuvade morötter med pasta.

Den nya dagordningen

 

Till slut gav jag upp min kamp mot stödstrumporna, är härmed inne på min fjärde dag i dessa obehagliga förpackningar. Därtill låter jag även mina fötter vila högt och med en varm ris-säck under fötterna i tid och otid. Jag håller mig mest i soffan eller i sängen. Igår skrev jag en dikt som jag gav namnet sovrumsvarelse, det säger en hel del om mina dygn nuförtiden. Jag hatar det men jag antar att till slut måste även den mest envise inse sig som besegrad. Jag kan inte längre vandra mina långa promenader, nej, jag kan knappt ta mig fram överhuvudtaget. Så, ja, jag ligger mest bara någonstans och sväller och hoppas, hoppas, hoppas att imorgon, imorgon ska mina hälar kännas bättre. Att snart ska jag vara som vanligt igen. Annars blir detta ingen trevlig höst, det må gudarna veta. Jag och min lilla älskling ska ju vara ute och färdas med racervagnen. För övrigt så är det turligt för mig att Lady och Bosse gärna håller mig sällskap när jag intar soffan, samt att jag har en pappa som äger en superbra cykelpump som  kan pumpa upp bakhjulet på min cykel som det mest troligt är hål i. Då kan jag i alla fall bege mig iväg hemifrån ibland. För att ta en fika med brorsan på Cafe Engel till exempel. Det har jag gjort idag :) Nu väntar alldeles snart färden ut till mamma och skogen där jag tänkte mig att sova inatt. Miljöombyte förnöjer. I alla fall ibland.

Mot vinterhalvår igen

Jag ser fram emot att traska runt längs gator och över torg med höga jackkragar eller sjalar, med mössa och vantar och med min lilla älskling i barnvagnen framför mig. Med snöflingor dansande runtom alla grå hus och fasader, vandra där och hemlighetsfullt le. Som om alla de finaste skatterna bodde i mig.

Sådant som inte går av för hackor

Nyduschat balkonghäng med tända ljus i en sensommarnatt!

Om du är en tös