Idag har jag levt mer än på länge. Jag har gjort saker. Gjort rea-kap, har bland annat köpt den där hederliga galon-regnjackan. Plockat hallon och krusbär, blåbären får däremot vänta till en annan dag.
Och så har jag räddat ett bord från soprumsdöden. Detta bord planerar jag för övrigt att pryda med en kurbitsmålning. Det förhåller sig som så att jag har bestämt mig för att återvända till mina rötter. Dalarna. Det känns bra.
Ja, för ett ögonblick vänder sig vinden vänligt om och rör min kind försiktigt.
Jag satt på spårvagnen idag och så kom de där orden till mig som du sade där i vattnet i Sunnansjö. Och mina läppar fullständigt kapitulerade för ett enormt leènde. Ett sådant där som inte går att kontrollera. Som vill spricka upp och explodera rakt ut i rymden. Men jag försökte så gott jag kunde att vrida mitt huvud från skeptiska blickar. Haha.
Det gör mig så glad, den känslan du ger mig. Det faktum att du så lätt gör mig så glad som jag aldrig annars är bara genom att vara nära. Jag tycker om att vara en liten spjuver för dig. Jag tycker om det där leèndet som plötsligt existerar. Att veta att jag kan leva.
Men jag tänker inte segla iväg på mina enfaldiga moln. Jag vet att ena dagen ibland tycks sväva. Och att nästa är dränkt i svarta tunga farhågor. För livet, de stora känslorna är otvivelaktigt ekvationer.
Men jag tänker inte segla iväg på mina enfaldiga moln. Jag vet att ena dagen ibland tycks sväva. Och att nästa är dränkt i svarta tunga farhågor. För livet, de stora känslorna är otvivelaktigt ekvationer.
