Jag blev så frustrerad ikväll när jag cyklade till matmagasinet, frustrerad på kristallliknande små glasbitar utströdda över asfaltsvägen. Samma glasbitar som jag stött på redan kvällen innan när jag var ute och vandrade. Det är så himla onödigt och enerverande med alla dessa krossade glasflaskor - liksom ölburkarna, godis - och glasspappren och mcdonaldspåsarna i dikeskanterna. Prillorna, snuspåsarna, tuggummiklumparna längs gator och vägar.
Häromkvällen, den där gemytliga och trevliga kvällen när det lät som fest i varje vrå av staden så satt jag vid min dator och njöt av allt det där. Skratten från balkongerna och ljudet av musik som pulserade ut ur bostäder och nedifrån gator och torg. Den harmonin bröts av ett kras. Det kras som uppstår när en glasflaska krossas mot asfalt eller betong.
Hörrö du, vad håller du på med höjde sig strax därpå en myndig röst från en balkong i min närhet. Ett mummel hördes nedifrån innergården. Plocka upp det där nu! Plocka upp det där och stå inte där och skäms. Jag hade lust att kila fram till fönstret och se ner på den där människan som nu stod där och skämdes, som säkerligen obetänksamt hade kastat flaskan, som kanske inte tänkt särskilt mycket över handlingen, eller kanske tyckt att det var något coolt att krossa glas mot asfalt eller betong. Istället satt jag kvar och hörde den myndiga rösten bearbeta den lilla människan därnere på jorden. Kanske stod han där och undrade huruvida han skulle börja att plocka upp glasskärvorna och leta reda på en sopkorg att kasta dem i eller bara vandra sin väg. Jag antar att han bara gick sin väg, något slokörad.
En annan gemytlig och trevlig kväll för några år sedan satt jag och några vänner nere vid Roths äng och åtnjöt det fina sällskapet, de vackra vyerna, Väsmans vågslag och berusande drycker. En bit längre bort dök ett gäng med ynglingar upp, en utav dem började att kasta glasflaskor ut i vattnet. Jag, trots att jag egentligen är en blyg och tystlåten själ reste mig genast upp och stegade bort till honom varpå jag bad honom att svara på frågan Ursäkta, men vad håller du på med? Ynglingen vänder sig litet förskräckt om och jag riktigt såg hur skammen böljade ut över hans ansikte. Jag kan gå ut och plocka upp dem svarade han mig. Jag tvingade inte ut honom men bad honom att tänka efter nästa gång. Jag kan bara hoppas att han aldrig mer utförde en liknande handling.
Ibland när jag vandrar runt på staden eller varstans så kan jag hamna bakom någon person som nonchalant kastar ett godispapper eller dylikt över axeln. Ett flertal gånger har jag fyllts av en så stark lust att plocka upp deras skit, knacka dem på axeln och upplysa dem "Jag tror att du glömde något". Tyvärr är jag för feg för det, men en dag vågar jag kanske följa min övertygelse om vad som är rätt och vad som är fel.
Kanske är det just lathet eller grupptryck eller ren och skär dumhet som gör att människor hellre kastar sin skit och krossar sina glasflaskor längs vägar och gator, i dikeskanter eller på grönområden eller lite var som helst. Det finns sopkorgar och det finns fickor, väskor eller händer att förvara sin skit i tills det att man finner en sopkorg. Och inte undra på att den underbara jorden blir att se ut som en soptipp när så mycket folk tänker att det spelar ingen roll, här ligger det ju redan en massa skräp, eller "alla" andra kastar ju skräp runt sig så varför inte då även jag? Personligen tycker jag att det är ett omoget och respektlöst förfarande.
En arbetskamrat gör något som jag tycker är så himla fint, när hon har rökt sin cigarett så tar hon nämligen fimpen och stoppar ner den i väskan för att sedan kasta den någonstans där den gör mindre skada. Sådana handlingar tycker säkerligen somliga är komiska och knasiga. Men är det egentligen inte bara rätt och riktigt? Om man brister ut i ett gapskratt och rynkar på pannan åt en sådan tanke så kan man ju tänka efter nästa gång man vandrar gatorna fram i någon stad en tidig söndagsmorgon när ingen ännu har hunnit ut för att "trolla" bort det som människor lämnar efter sig.
