Jag minns i maj förra året när du en afton sade till mig, imorgon kommer jag. Jag gick ut den där vårkvällen, bland fåglarnas trolska aftonsånger, måsarna som svävade och gjorde sina vackra mönster, jag gick ut under de där friskt gröna nya löven. Jag minns det som att mina skosulor inte längre kände underlaget och jag minns de tusen frivolter som tog över inuti min kropp. Alla vilda lyckliga fjärilar som virvlade i mitt bröst. Och det där leendet som spred sig från läpparna till fingertopparna, vidare ner genom magen och ut genom tåspetsarna. Du kunde bättre än alkohol få mig berusad.
Nu fattas du mig, på balkongen i solen där fåglarna sjunger ifrån trädens grenar. Du fattas mig och jag vet inte om jag någonsin kan hitta dig igen. Du bor i mig men inte vid mig. Jag bara känner att i min värld så är livet för kort för att tappa bort de människor som får en att känna sig hemma. De människor som får en att öppna upp sina rädslor, som får en att lyfta vingarna för att till slut försöka att flyga på sitt alldeles egna vis. De människor som gör en trygg och som får en att känna sig bra.
