En gång

Var jag alldeles oskyldigt ung och kär och jag trodde på det vackra i pirret. Men känslan avtog när vingslagen alltid bleknade eller gick sönder.

Dysterdagar...

Ett litet stycke ur en novell som jag författat.

Det slutna rummet.
Jag hör ännu mammas smärtsamma sorg.
Min tystnad skar mig sönder och samman.
Jag sade aldrig jag älskar dig.
Jag sade aldrig håll om mig.
Jag stirrade ensamheten i dess svarta ögon dagar i sträck.
I väntan på ett par flyktvingar som självklart aldrig växte ut.