jag minns dig, den sluttande stigen och sedan bergen
och naturen minns nog, naturen som ser allt ske och passera
vi är ett av tusentals ögonblick i den här skogen
skrivna i trädens bark och berättade via viskande grenar
söndag 7 november 2010
Allhelgonahelg
20.30 söndag kväll:
På kyrkogården lyser gravljusen som eldflugor. Ett varmt och fint ljussken sprider sig ut, mot skog, mot sjö och mot stjärnor. Jag tänker på mormor och jag tänker på morfar. Jag tänker på den morbror som jag aldrig fick träffa. Jag tänker på de som en gång ska lämna mig och jag tänker på de som jag en gång ska lämna. Det är så svårt att ta farväl, att aldrig mer få träffa de som varit en nära. Det är så svårt att inte veta om de visste hur man tyckte om dem. Det är fint med alla helgona, att lite särskilt ihågkomma och hedra minnena av de som lämnat detta jordeliv. Ikväll minns jag, med ett leénde på läpparna, mormor och morfar. Det är så jag vill minnas dem.
På kyrkogården lyser gravljusen som eldflugor. Ett varmt och fint ljussken sprider sig ut, mot skog, mot sjö och mot stjärnor. Jag tänker på mormor och jag tänker på morfar. Jag tänker på den morbror som jag aldrig fick träffa. Jag tänker på de som en gång ska lämna mig och jag tänker på de som jag en gång ska lämna. Det är så svårt att ta farväl, att aldrig mer få träffa de som varit en nära. Det är så svårt att inte veta om de visste hur man tyckte om dem. Det är fint med alla helgona, att lite särskilt ihågkomma och hedra minnena av de som lämnat detta jordeliv. Ikväll minns jag, med ett leénde på läpparna, mormor och morfar. Det är så jag vill minnas dem.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)