Havet vrider sig vredgat inom mig och lägenhetens väggar drar sig likt en snara runtom mitt hjärta. När jag öppnar munnen för att anförtro min oro finns ingen som kan svara. Dagsljuset övergår i skymning. Jag iakttar fönstren mittemot. Fönster med ljusstakar, julstjärnor och sedan, en man som rör sig genom ett rum. Det är tiden som stegar fram där över golvet, jag iakttar tiden och ser den sedan försvinna och lämna ett svart hål. Och vågorna sliter sig loss från sina gränser, dränker stränderna i mitt bröst, sprider sig ut genom hela kroppen. Ljusstakarna, julstjärnorna och rummet som tiden lämnade suddas ut för min blick. Mina fingrar målar sirliga mönster över fönsterglaset. Jag tänker på musselskal som döljer pärlor. Han är som ett musselskal, en famn som öppnas och sluts. Ett musselskal, en famn som döljer en pärla, ett hjärta som aldrig blir mitt.
