En gång

Var jag alldeles oskyldigt ung och kär och jag trodde på det vackra i pirret. Men känslan avtog när vingslagen alltid bleknade eller gick sönder.

Dysterdagar...

Ett litet stycke ur en novell som jag författat.

Det slutna rummet.
Jag hör ännu mammas smärtsamma sorg.
Min tystnad skar mig sönder och samman.
Jag sade aldrig jag älskar dig.
Jag sade aldrig håll om mig.
Jag stirrade ensamheten i dess svarta ögon dagar i sträck.
I väntan på ett par flyktvingar som självklart aldrig växte ut.

Mina händer är tomma

Och mitt liv är likaså tomt. Allt handlar om att sova, jobba, äta. I repris på repris. Men jag antar att någonstans bland de tre begreppen måste levandet rymmas. För vid liv, det är jag ju ändå.

Mottog sorgesamma nyheter av en kär vän idag: Jag är i himlen över dig. Om inte i fysisk gestalt så med hjärta och själ. Tänker på dig. Tycker om dig.

Och så ett stycke poesi ur ett längre verk.

låt mig vara ett naturväsende
en törstande själ
med försiktiga nakna fötter
tassandes i utkanterna
av den värld
som gav mig rätten att vara
precis vad jag är
och dig precis den du är