Var tog mina ord vägen?

Jag saknar hur orden brukade födas och lämna mina händer som i en eld, en brand som rasade genom kroppen och vidare ut via fingerspetsarna. Det är längesedan jag kände den känslan nu. Men jag återminns ibland genom sockerdricka, poesisidan alltså :)


drömvärld

jag rör mig utanför tiden nu
vi skapar alltid en bubbla mot omvärlden
och jag blev kvar där

vi var vakna hela nätter
bland livets frågor
skratt tårar korsord
blå vener som sträckte sig likt träd under huden
jag sträckte mina fingrar efter dem
jag sade att vem vill sova
när det är såhär att vara vaken
från måne till sol och tillbaka

Till ingen alls

Berätta om ditt land.

Hur faller löven. Hur sprider du dina minnen med luften. Tycker du fortfarande om hösten så mycket som du berättade att du gjorde.

Jag vandrade vid början till det nya idag. Fotograferade sommarens förfall och höstens ankomst och jag tänkte på dig. Jag tänker ofta på dig när jag vandrar under träd eller när en liten regndroppe landar på min läpp. I de små ögonblicken.

Längtar din hud någon annanstans, eller har du nu allt som du vill ha.

Havet i mitt hjärta har torkat ut. Inte dött men blivit litet och stillsamt. Jag hålls ihop av piller, film och tända ljus. Ibland kan jag inte sluta undra om dina läppar ännu minns mina. Om du tänker på mig, någongång. Hur vi dansade in ett nytt år, hur himlen tog oss i sin famn den där tiden som vi levde.

Och allt bleknar


Jag ser bara de här väggarna, de här sakerna, det knottriga vita taket, dina vackra kråkfötter i korsord som vi löste tillsammans. De tysta och ensamma ytorna och dig, det är allt jag ser. Kanske är jag blind för jag ser ingen väg härifrån, jag är som en snigel i sitt skal.

Ovädersmolnen lägger sig tunga över bunkrarna i staden. Tiden skiftar färg på löven och klär av träden. Jag håller vinden i handen, tänker inte mycket, bara ser hur tiden går, hur årstider byter plats, hur den prunkande sommaren snart har övergått i naken höst. En höst lika naken som jag är i hjärtat och du läste mig så rätt.

*

Du läser mina ögon. Du förstår min tystnad.
Stryker dina ord över mina tårar, hittar min glädje och drar mig upp och ut. Vi vandrar ner till sjön och sjön blir ett hav där vi sprider ut våra lemmar åt alla väderstreck. Inget är för stort tillsammans med dig. Men allt är alldeles för orättvist. 


berätta våra drömmar

vi har synat varje färg
varje vinkel av vardagen
hur tiden är flyktig likt årstidernas föränderlighet
vi försökte fånga underverk från förlista skepp
men hur lämnar man ett mellanrum
och fyller sina händer

ibland slår våra knoppar ut
som våren föder nya blommor
som fåglarna blir vilda och kära
som isen bli svag och obetydlig
och när vattnet breder ut sig
kan vi skicka flaskpost till framtiden
berätta våra drömmar

Min lilla Krösus

Hörru din lilla Krösus var orden som for över mina läppar tidigare idag. Det är konstigt hur huvudet fylls av lustiga tilltalsnamn som filur, spjuver, kanalje och lilla sparven. Hur händerna allt oftare drar sig till magen för att känna på och cirkulera över konturerna som buktar ut inifrån. Vad gör du därinne min lilla vän? Tänker du på något, och i så fall vad? Undrar du vad som händer när jag blir arg och ryter till åt katterna eller lillasyster ibland, blir du rädd då? Förlåt mig om det skulle vara så. Jag vill inte att du ska vara rädd. Jag vill att du ska vara trygg och glad. Har bäddat till dig i barnvagnen. Ett vitt underlakan med spets upptill över det mjuka fårskinnet som min mamma, din mormor köpte till dig. Och jag väntar nu. Jag undrar nu - varje dag - när börjar det - när kommer du - snart väl - snälla snart. Jag har aldrig haft lätt för att vänta.