Ingen regelrätt skönhet, men kanske ändå tillräcklig

jag minns
hur vi dansade, kiknade tillsammans
berättade våra liv på min nattsvarta balkong
den fula ankungen blev vacker
men jag glömmer det av och till nu
nu måste jag själv säga mig sådant där
och jag måste tro på mig själv
som jag till slut trodde dig

Om så ensam eller ej

jag hör inte min inre röst nuförtiden
och ibland förlorar jag min övertygelse
blir alldeles för liten
alldeles för liten för att vara sådär stark

den där handen på min axel
den där handen om min midja
skulle jag behöva av och till
men allt ordnar sig, eller hur
alla pusselbitar finns 
om så utspridda
om så svåråtkomliga

 jag bygger bit för bit , vårat pussel
timme för timme, dag för dag
för alltid vaknar man till en annan dag
till en bättre dag

om så ensam eller ej