Några saker som jag tänker på ikväll

Jag tänker på alla de fina människor som jag är så dålig på att hålla kontakten med och att träffa och hur jag ofta får dåligt samvete och skäms över det. Jag tänker på min mamma och min pappa som jag älskar så starkt, hur lätt det är att vara rädd att det inte ska framgå, att vilja ge så mycket men mest känna att man får. Jag tänker på att min parvel får komma snart nu för jag orkar inte vänta mer och nu måste jag få annat än att äta godsaker att tänka på. Jag tänker på att det är höst nu och att omgivningen snart är som ett enda färggrant konstverk, tänker på den härliga imman som ska stiga mellan folkets läppar. Jag tänker på platser som jag skulle vilja uppleva som alpernas omgivningar, anrika medeltidsstäder, fransk och engelsk landsbygd och en massa sådant ljuvligt. Jag tänker på drömmar som jag har haft och som har dött och upptäcker att jag inte riktigt har någon dröm nu, kanske är jag mitt i en dröm. Jag tänker på hur regnet ibland aldrig verkar vilja sluta att falla och nästa morgon vaknar man och marken är åter torr. Jag tänker på hur jag ler ibland när jag känner mig riktigt lycklig och tillfreds, som om hela universum log mot mig. Jag tänker inte så mycket på framtiden eller det förgågna, mest på nuet och det tror jag är en jäkligt bra grej. Ovant men bra.

Sådant som sker i ögonvrån

Idag, en disig måndagsdag närmare trädtopparna än marken i  Ludvika. Det här ska handla om tårar, inte tårar på grund av depression eller fysisk smärta. Nej, bara tårar som kommer sig av jag antar hormoner, av ökad känslighet - alltså inte baserat på psykisk instabilitet. På spisen kokar morötterna som jag fick av farmor på min födelsedag. Äntligen gör jag de där stuvade morötterna som jag har planerat att göra ändå sedan den 10:e augusti. Jag tror nog att jag är lite sen i startgroparna :)
Tårar var det ja. De senaste veckorna har jag haft så lätt för att känna hur de där små pärlorna börjar att ta form i ögonens vråer. Det är inte ofta som jag gråter till filmer, tvn:s nyheter eller sådant som jag bara läser i någon blaska eller på internet. Men nu sker det ofta, och jag blir förstås att fundera på vad det är som händer i kroppen. Varför de där tårarna på något vis plötsligt blivit så viktiga? Viktiga har jag i och för sig alltid ansett tårar för att vara, men varför kommer de nu. Nu när jag mår bättre än vad jag gjort på många år, nu när jobbiga saker inte verkar kunna bryta ner mig på det sätt som jag är van vid att de skulle kunna göra. Ja, jag vet inte. Men av någon anledning så behövs tårarna även nu. De där viktiga pärlorna.

Förresten, varför skäms människor så mycket för att gråta, för att visa sig svaga och i behov av stöd? För det vet vi väl alla redan inom oss att någon gång så gråter alla. Somliga varje dag, andra kanske en gång i månaden, en gång i veckan eller en gång om året. För mig är gråt ett sätt att läka. Lika väl som ett sår man slår upp mot marken först blöder för att sedan bilda en sårskorpa för att sedan bli ett ärr så finns tårarna till för att blöda ut det som gör ont i själen, för att sedan torka och kunna bilda ett ärr över såret inuti. Dessutom så ser jag gråt som något väldigt fint och rent, för tänk, tårar kommer ju inte bara av ondo, tårar kan falla av lycka, av något man ser eller upplever, av en annan människas godhet. När man fylls av den största skönhet, en sådan stark skönhet att hjärtat behöver några tårar för att kunna handskas med den stora känslan. Tårar är en bra och fin sak och inte en svaghet. Man borde inte skämmas för dem. Vare sig man är man eller kvinna en enkel fattig student eller framstående politiker. Låt dem få leva, de är ju så sköna :)
Men nu, dags för stuvade morötter med pasta.