"Somewhere only we know"

I walked across an empty land I knew the pathway like the back of my hand I felt the earth beneath my feet Sat by the river and it made me complete Oh simple thing, where have you gone? I'm getting old and I need something to rely on So tell me when you're gonna let me in I'm getting tired and I need somewhere to begin I came across a fallen tree I felt the branches of it looking at me Is this the place we used to love? Is this the place that I've been dreaming of? Oh simple thing, where have you gone? I'm getting old and I need something to rely on So tell me when you're gonna let me in I'm getting tired and I need somewhere to begin And if you have a minute, why don't we go Talk about it somewhere only we know? This could be the end of everything So why don't we go somewhere only we know? Somewhere only we know Oh simple thing, where have you gone? I'm getting old and I need something to rely on So tell me when you're gonna let me in I'm getting tired and I need somewhere to begin And if you have a minute, why don't we go Talk about it somewhere only we know? This could be the end of everything So why don't we go? So why don't we go? Oh, this could be the end of everything So why don't we go somewhere only we know? Somewhere only we know Somewhere only we know Keane

Att drömma istället för att göra

Ikväll när jag vandrade upp genom stadens centrum välkomnades jag av ljuva jazztoner från Gallerians Restaurang. Ett varmt ljus föll ut över den kylslagna storgatan och jag tänkte mig hur små ljuslågor glimrade på borden och jag önskade så att jag hade suttit därinne med jazz i öronen och den glimrande lilla ljuslågan framför ögonen. Men det gjorde jag ju uppenbarligen inte, så varför gör jag då aldrig något? Det finns egentligen så många möjligheter, jazzklubben, filmklubben, fotoklubben, körer, mysiga cafeèr och restauranger med kvällsöppet. Ett problem är förstås avsaknaden av vänner i staden, men själva akilleshälen är nog ändå hur jag alltid drömmer istället för att uppleva drömmarna jag drömmer. Jag lever mitt liv i det förflutna eller i framtid. Det är som om nuet inte omfattar mig, som att jag lever mitt liv i en parallell värld. I ett kosmos där världsbilden är uppbyggd på igår och imorgon. Inte undra på att livet alltid tycks glida ur mina händer. Livskvalitet är inte att sitta ensam hemma i en morgonrock varje kväll och drömma om det som var eller om "en vacker dag". Livskvalitet är att följa sitt hjärtas lust och önskan så mycket som det bara är möjligt. Jag skulle sannerligen behöva lite mer av det där kallat jävlaranamma.