Till flickan med guldhår

Det känns konstigt när jag tänker på att jag aldrig har träffat dig - för det känns som att jag har träffat dig. Att vi skulle vara vänner. Från första gången jag läste dina ord, dina tankar, din klokhet på den där sidan med det något knasiga ordet sockerdricka så har jag sett något stort i dig. Jag har fått följa ett hjärta och en själ fylld med godhet och värme. Jag har fått följa en ungdom med ett moget tankesätt fyllt med visdom. Vi har någon gång delat med oss till varandra av det jobbiga i våra liv. När det har känts som att mörkret aldrig aldrig aldrig skulle kunna skingras. Nu står mörkret vakt runt dig, runt varje del av din kropp, din själ och ditt hjärta. Jag önskar att jag kunde fara till dig och ge det där mörkret en redig omgång, att jag kunde hitta en väg in igenom det där mörkret. Vandra in där med ett knippe ljus och stanna där en stund, vara en sköld mellan dig och det ondskefulla. Jag ser inte mig själv som särskilt stark men ändå så vet jag att jag är väldigt stark. Och jag vet att det är detsamma med dig. Och du har ett ljus i dig, ett ljus som kan lysa upp alla mörker. Även om det kanske låter som en lögn för dig nu, så tror jag att jag vet att det är så. Försök, bara försök att bege dig ut. Att bege dig ut till en lugn och rofylld plats. En plats där man kan andas. En plats där man kan se jordens under. En plats där man fortfarande kan gråta av den djupaste förtvivlan och vilja försvinna med den starkaste viljan - men samtidigt se allt det där andra. Kanske vakna upp, riva ner litet av det mörkret, minnas det som har varit fint i ens liv. Kärleken, resorna, människorna, de där ensamma ögonblicken med naturen. Jag hoppas att du finner ett ljus. Att du inte slutar att leta. Inte försvinner.