Till slut gav jag upp min kamp mot stödstrumporna, är härmed inne på min fjärde dag i dessa obehagliga förpackningar. Därtill låter jag även mina fötter vila högt och med en varm ris-säck under fötterna i tid och otid. Jag håller mig mest i soffan eller i sängen. Igår skrev jag en dikt som jag gav namnet sovrumsvarelse, det säger en hel del om mina dygn nuförtiden. Jag hatar det men jag antar att till slut måste även den mest envise inse sig som besegrad. Jag kan inte längre vandra mina långa promenader, nej, jag kan knappt ta mig fram överhuvudtaget. Så, ja, jag ligger mest bara någonstans och sväller och hoppas, hoppas, hoppas att imorgon, imorgon ska mina hälar kännas bättre. Att snart ska jag vara som vanligt igen. Annars blir detta ingen trevlig höst, det må gudarna veta. Jag och min lilla älskling ska ju vara ute och färdas med racervagnen. För övrigt så är det turligt för mig att Lady och Bosse gärna håller mig sällskap när jag intar soffan, samt att jag har en pappa som äger en superbra cykelpump som kan pumpa upp bakhjulet på min cykel som det mest troligt är hål i. Då kan jag i alla fall bege mig iväg hemifrån ibland. För att ta en fika med brorsan på Cafe Engel till exempel. Det har jag gjort idag :) Nu väntar alldeles snart färden ut till mamma och skogen där jag tänkte mig att sova inatt. Miljöombyte förnöjer. I alla fall ibland.
