Två dygn

De två senaste nätterna har jag vilat i min barndoms hus, i min vagga, i mitt hjärtas by. Jag har även varit så fruktansvärt trött dessa två dagar, men bra har jag haft det. Suttit i stillheten hemma på min mammas altan och sett ut över hagarna där hästarna strövar, lyssnat till vinden omkransad av buskar, blomster och skog. Himlen har mestadels varit blå och solen varm. Vi har sett filmer tillsammans i aftonen och vi har löst korsord, simmat genom vågor, plockat hallon och svarta vinbär från buskarna på gården. Jag har strosat barfota genom gräset. Åh, vad jag älskar allt det där. Framförallt så älskar jag det där att vara med de människor som jag känner mig som allra mest hemma med. De som har följt mina glans och sorgedagar. De som har funnits nära genom problemfyllda dagar och år. De som funnits för mig och burit mig, vidare. De som har följt mig från barn till ungdom till vuxen, vad nu vuxen innebär. Egentligen är jag anti ordet vuxen, det kan brukas så nedvärderande. Somliga blir kanske aldrig vuxna i andras ögon och stämplas då negativt. Jag hatar det där med att alla ska följa samma mall och mönster. Om det ska vara så, hur ska vi då kunna vara unika individer, vi alla. Kopior är trista men original är spännande. Så tänker åtminstone jag. Nåväl, nu har jag svävat iväg igen - så jag får försöka att landa åter.
Det har som sagt varit två vackra dagar med mina vackra nära. De där människorna som på de flesta plan känner mig allra djupast och bäst. Kram på dem.

Min nye vän

För blott etthundra riksdaler blev denna antika byrå igår min. Blocket (och tradera) är sannerligen fina ting! I byrån ska parvelns kläder få husera. Det blir nog alldeles utmärkt det. Återstår bara att skaffa ett gäng med passande knoppar till lådorna.

Varannan-dag-måendet

I förrgår kände jag mig olustig och ångestfylld, igår rusig och lycklig och i afton är jag tillbaka i det olustiga och ångestfyllda måendet. Tänk vad det svänger ibland. Hur strömmarna i kroppen byter riktning från en dag till en annan. Eller ibland från en timme till en annan. Ikväll känner jag mig mest som ett litet barn, ett ensamt otryggt barn som blott önskar att få vaggas till ro i sina föräldrars närhet. Men här sitter jag nu ensam med ansiktet bestänkt av nätta solstrålar, dagens sista som ännu en liten stund klänger sig fast över bergsryggen. Och jag måste sitta här och försöka att finna en slags tröst, ett slags lugn i de här sista strålarna. I ljuden ifrån den öppna balkongdörren, bil-ljuden, mopedbrummandet, människorösterna, barnskriken, fågelsången. Överallt runtomkring där det finns en massa liv - försöka finna förtröstan.

Innan jag vaknar upp

kanske är det en dröm
du lägger dina fingrar över strängarna
dina toner i mitt hem igen
din röst och min röst som sammanstrålar 
skapar samma toner som förut
även om vi inte är som då

Någon har ätit Alldeles för många bullar

BalkongLadyn

 Imorse vaknade jag förbluffad över att inte ha blivit väckt av Ladys hjärtskärande skrik utanför min dörr. Själva grejen är den att jag sedan några dagar tillbaka inte längre låter mina älsklingar sova hos mig. Åh så skönt tänkte jag först, kanske har hon äntligen blivit litet van vid detta nya men jag tyckte ändå att det hela var mycket konstigt. I dörren ut till hallen mötte Bosse upp, men ingen Lady. Jag kilade in i vardagsrummet, ingen Lady där och inte heller i köket. Så traskade jag fram till balkongdörren och kikade ut och där på en stol låg min lilla flicka. Och där hade hon fått hålla till hela denna ruskiga natt. Jag kände mig som världens elakaste, öppnade fort dörren varpå Lady såg upp nyvaket och förvirrat. Och så skrek hon till så där hjärtskärande som skulle hon säga hur kunde du lämna mig härute, ensam hela natten, tycker du inte om mig längre. Jag tog upp henne i min famn och kramade och pussade en massa på henne tills hon fick nog. Men då verkade hon i alla fall glad igen. Min lilla LadyLi.

För ful för färg

ge en liten stunds vila, en liten stunds vänlighet, en värme längs med min värkande rygg - solen kysser mina fräknar medan jag böjer mig ner, plockar sommarens blomster - jag glömde att lägga handen mot ditt hjärta men jag minns nog hur det slår ändå, de sista timmarna var nästan som förut och man kunde le från hjärtat igen. två tysta katter ihoprullade om sig själva, en vind som heter svalka och vita moln med ett skimrande ljus bortom - en stum säng i ett dunkelt rum, ska vagga min kropp, ska bädda sig runtom leder muskler och len hud - ska vagga mig och ge en liten stunds vila.

Nu så

Ännu en flytt avklarad. Det mesta hamnade på sin plats nästan onaturligt fort och katterna tycks redan ha funnit sig tillrätta i vårat nya hem uppe bland trädkronorna. Själv så kan jag andas igen, den sista tiden i min gamla lägenhet kändes det nämligen mest som att vara bosatt i en fängelsehåla. Utrymmet inom väggar och tak var så alldeles för litet. Nu har jag bara väntan på parvelns ankomst kvar. Och kanske kommer vår situation att ändra sig till det bästa som är möjligt ändå. Igår kom du hit och idag skiljdes vi trötta men under fredliga och mer positiva utsikter åter. Jag är så tacksam för det här mötet. Nu kan jag bara hoppas att det inte går på grund utan följer de rätta vindarna vidare till vågorna som bär ty jag behärskar inte det där med att vara i olag med en annan människa. Och vem kan för den delen önska sig att behärska något sådant?

Elefantfötter, flyttkaos och karpaltunnelsyndrom

Nu med endast två månader och några dagar kvar till beräknat förlossningsdatum börjar det att kännas litet jobbigt att vara havande. Mina fötter, vrister och ben känns - och är som klumpar. Händerna har börjat att krångla, fingrar låser sig och det värker i dem om nätterna, när jag vaknar är de stela och ömma. Inget av detta blir mer trevligt när hela lägenheten står fylld med Ikeapåsar och papperspåsar innehållande mina ägodelar. På måndag lämnar jag detta hem för sista gången. Tänk att närapå två år går så fort. Och ja, tänk att det har gått närapå två år sedan jag återvände till Dalarna från Göteborg. Jag kommer att sakna balkongen här och barnen som springer runt på innergården, ungdomarna som spelar kubb och fotboll, festfolket som brukar samlas vid borden nere vid träden. Nu ska jag bo sex våningar ovan jorden och kommer inte se så mycket mer än ett bostadshus några meter bort, men som tur var även en björks krona och litet himmel. Desto mer plats kommer det att bli att leva på inom väggarna. Och Det Ska Bli Så Skönt.

Ore wa manko ga nametai

Du sade så och det lät så vackert över dina läppar. Jag undrade vad det betyder, först log du bara ditt spjuveraktiga leende och efter ytterligare övertalning svarade du "Du är söt". Ore wa manko ga nametai - Du är söt. Ibland kom sådana där hemlighetsfulla ord ur din mun. Din broder som studerade utomlands lärde dig dem.

Vid nyår hörde jag Sarah Dawn Finer sjunga Kärleksvisan på Skansen. Jag spelade den för dig några dagar senare. Du gillade den. Likasom du gillade Falling slowly från filmen Once den första gången jag spelade den för dig. Några av de vackraste kärlekssånger jag vet. Och du gillade dem. Och jag gillar dig ännu - även om det gör mig dum i huvudet.

Var inte rädd, jag går bredvid dig.
Kom ta min hand, jag håller i dig.
Här i min famn, kan du våga tro.
Sänk dina murar, jag ger dig ro.

För att jag älskar dig, så som du är.
Och jag vill ge dig allting jag har.
Och låt mig få bära dig, när du är svag.
För du betyder allting för mig.
Var inte rädd, Jag går bredvid dig.

Nu är jag din, och nu kan jag andas.
Här blir jag kvar, för här vill jag stanna.
Se på oss nu, livet är vårt.
Ser du den framtid som vi, vi kommer få.

För att jag älskar dig, så som du är.
Och jag vill ge dig allting jag har.
Och låt mig få bära dig, när du är svag.
För du betyder allting för mig.
Ja jag ska älska dig, så som du är.
Och jag vill ge dig allting jag har.
Och låt mig få bära dig, när hoppet sviker.
Du betyder allt för mig.
Var inte rädd, jag står bredvid dig.
För du betyder allt för mig.

Kärleksvisan: Sarah Dawn Finer

Lathet, grupptryck eller ren och skär dumhet?

Jag blev så frustrerad ikväll när jag cyklade till matmagasinet, frustrerad på kristallliknande små glasbitar utströdda över asfaltsvägen. Samma glasbitar som jag stött på redan kvällen innan när jag var ute och vandrade. Det är så himla onödigt och enerverande med alla dessa krossade glasflaskor - liksom ölburkarna, godis - och glasspappren och mcdonaldspåsarna i dikeskanterna. Prillorna, snuspåsarna, tuggummiklumparna längs gator och vägar.

Häromkvällen, den där gemytliga och trevliga kvällen när det lät som fest i varje vrå av staden så satt jag vid min dator och njöt av allt det där. Skratten från balkongerna och ljudet av musik som pulserade ut ur bostäder och nedifrån gator och torg. Den harmonin bröts av ett kras. Det kras som uppstår när en glasflaska krossas mot asfalt eller betong.  
Hörrö du, vad håller du på med höjde sig strax därpå en myndig röst från en balkong i min närhet. Ett mummel hördes nedifrån innergården. Plocka upp det där nu! Plocka upp det där och stå inte där och skäms. Jag hade lust att kila fram till fönstret och se ner på den där människan som nu stod där och skämdes, som säkerligen obetänksamt hade kastat flaskan, som kanske inte tänkt särskilt mycket över handlingen, eller kanske tyckt att det var något coolt att krossa glas mot asfalt eller betong. Istället satt jag kvar och hörde den myndiga rösten bearbeta den lilla människan därnere på jorden. Kanske stod han där och undrade huruvida han skulle börja att plocka upp glasskärvorna och leta reda på en sopkorg att kasta dem i eller bara vandra sin väg. Jag antar att han bara gick sin väg, något slokörad.

En annan gemytlig och trevlig kväll för några år sedan satt jag och några vänner nere vid Roths äng och åtnjöt det fina sällskapet, de vackra vyerna, Väsmans vågslag och berusande drycker. En bit längre bort dök ett gäng med ynglingar upp, en utav dem började att kasta glasflaskor ut i vattnet. Jag, trots att jag egentligen är en blyg och tystlåten själ reste mig genast upp och stegade bort till honom varpå jag bad honom att svara på frågan Ursäkta, men vad håller du på med? Ynglingen vänder sig litet förskräckt om och jag riktigt såg hur skammen böljade ut över hans ansikte. Jag kan gå ut och plocka upp dem svarade han mig. Jag tvingade inte ut honom men bad honom att tänka efter nästa gång. Jag kan bara hoppas att han aldrig mer utförde en liknande handling.

Ibland när jag vandrar runt på staden eller varstans så kan jag hamna bakom någon person som nonchalant kastar ett godispapper eller dylikt över axeln. Ett flertal gånger har jag fyllts av en så stark lust att plocka upp deras skit, knacka dem på axeln och upplysa dem "Jag tror att du glömde något". Tyvärr är jag för feg för det, men en dag vågar jag kanske följa min övertygelse om vad som är rätt och vad som är fel.

Kanske är det just lathet eller grupptryck eller ren och skär dumhet som gör att människor hellre kastar sin skit och krossar sina glasflaskor längs vägar och gator, i dikeskanter eller på grönområden eller lite var som helst. Det finns sopkorgar och det finns fickor, väskor eller händer att förvara sin skit i tills det att man finner en sopkorg. Och inte undra på att den underbara jorden blir att se ut som en soptipp när så mycket folk tänker att det spelar ingen roll, här ligger det ju redan en massa skräp, eller "alla" andra kastar ju skräp runt sig så varför inte då även jag? Personligen tycker jag att det är ett omoget och respektlöst förfarande.
En arbetskamrat gör något som jag tycker är så himla fint, när hon har rökt sin cigarett så tar hon nämligen fimpen och stoppar ner den i väskan för att sedan kasta den någonstans där den gör mindre skada. Sådana handlingar tycker säkerligen somliga är komiska och knasiga. Men är det egentligen inte bara rätt och riktigt? Om man brister ut i ett gapskratt och rynkar på pannan åt en sådan tanke så kan man ju tänka efter nästa gång man vandrar gatorna fram i någon stad en tidig söndagsmorgon när ingen ännu har hunnit ut för att "trolla" bort det som människor lämnar efter sig.

En saga för god för att vara sann

Vi kunde lika gärna aldrig nånsin mötts.
Eller var vårt möte redan bestämt långt innan vi fötts.
(Lisa Ekdahl)